Landskrona due

Jag har rört mig runt bland annat två idéer med stor spridning: dels idén om ett ”utanförskap” (som en sammansmältning av vissa människor med vissa bostadsanläggningar med vissa fenomen i arbetsmarknaden). Dels idén om modeller som ska åstadkomma vissa effekter, till exempel produktivitetseffekter av satsningar på högskoleinrättningar. Den första idén försöker hantera en befintlig erfarenhet, den andra ett önskat tillstånd.

Jag vill börja med förortsanläggningen som påstådd del av ”utanförskapet”, och med den förinställda frågan, ”Vad gör vi med de människor som bor i miljonprogrammet, som har det svårt?”. Ett problem med en lösning som ska appliceras snart nog, bara denna lösning kan finnas (jfr kap 2). Jag skulle vilja föreslå ett annat sorts svar: lös inte problemet ”utanförskapsområde” – upplös det. Upplös det genom att flytta den problemlösande uppmärksamheten helt och hållet bort från den passiva, orörliga förortsanläggningen till den aktiva källan: arbetsmarknaden och ekonomin. Det vill säga, till den sfär där ett problem, om ett sådant finns, är lokaliserat. Det vill säga, till den sfär där människors ekonomiska och sociala styrka genereras (exempelvis styrka att kunna bo i en isolerad förortsanläggning). Till den sfär som överhuvudtaget är möjlig att påverka, som har rörlighet som en faktisk egenskap. Oavsett om ett problem finns eller inte finns – så är det på arbetsmarknaden det finns eller inte finns. Jag återkommer till arbetsmarknaden.

Det är meningslöst att behandla ett miljonprogramsområde som en del av helt andra problem, i vilka området inte har någon del, och till vilka det inte erbjuder förutsättningar till ”lösningar”. Det finns alltså saker ett bostadsområde inte kan göra, inte kan bidra till att lösa (se kap 2 och kap 3). Oavsett hur stora ansträngningar som görs därtill, är utfallet bara visst på en enda punkt: nämligen att man inte kommer att ha löst ”människors problem”. Därför bör man helt låta bli att be dessa strukturer om saker de inte kan leverera – det kan bara bidra till att skapa nya problem. Det är särskilt onödigt med tanke på att förortsanläggningarna inte är problematiska i sig själva. Det finns saker de kan göra: vara bostadsområde, för dem som är tillräckligt starka – människor med fast och överskottsskapande förbindelse till produktivt liv (se kap. 3). Jag skulle vilja föra fram några idéer om det.

När det gäller detta typiska områdes fysiska utveckling kan man se två parallella spår, där ingetdera verkar dominant. Å ena sidan sporadiska ”konceptrevideringar” (jfr kap 2) av vanligt slag: planer att ”knyta ihop området med staden” med någon form av ”stråk”; nya byggnader för utbildningsändamål som skall bryta upp områdets rumsliga organisation genom att ”lägga en diagonal” i ena kanten av området; idéer om ”förtätningar” och ”terrasseringar”. Å andra sidan en till synes mera medveten strävan att förvalta området på det sätt som det verkar kräva: omsorg om husen genom förbättringar av exempelvis värme och våtrum, liksom låssystem och andra trygghetsrelaterade strukturer – bland annat har man satsat på en dygnet runt-jour med egen personal. Men fortsättning och framtid är likväl en öppen fråga. Hyresgästernas behov av starkare relationer till arbetsmarknaden kan inte upprättas inom området eller med stöd av området. Problemen konserveras i området – såvida inte en förändring sker på arbetsmarknaden.

Låt oss förutsätta att en starkt positiv förändring av arbetsmarknaden skulle ske – och att området därmed löstes från sina socialpolitiska åtaganden. Då skulle intresset för förortsanläggningen som slagfält för olika lösningar på ”utanförskapet” falna. Och då skulle plötsligt något annat stå ensamt kvar: möjligheten att utveckla området på dess egna villkor. Att förbättra området – den fysiska anläggningen – utan att attackera det eller smyga in sådant som skall motverka hur det är uppbyggt.

Om man ser områdets fysik framför sig, utan sociala sidoblickar, kan man notera exempelvis följande: fria omgivningar; generösa ytor mellan husen; rationell uppbyggnad av området med ett slags ”institutionell struktur”; robusta betongstommar; generösa mått och bra tillgänglighet. Referensområdet råkar dessutom vara ett som klarat sig någorlunda helskinnat: ingen har skräpat ner för mycket mellan husen – ingenting står direkt i vägen. Här står bara det renskrapade miljonprogramsområdet och påminner om sin situation: att det, liksom i stort sett alla andra liknande anläggningar, hade oturen att få ett påvert och ofullgånget utförande när det byggdes – påvert och ofullgånget i förhållande till de ideal som det modellerades efter, ett utförande som av otursamma omständigheter har råkat kvarstå till idag. Och som det, trots sin fattiga oskuld, döms hårt efter.

Men området kan fortfarande en massa saker: alla de där sakerna som blev bortprioriterade i det billiga utförandet. Det är inte speciellt svårt – när tanken väl har börjat gå i den riktningen – för ögat att börja fylla i det som saknas: De fria omgivningarna kan utnyttjas bättre. De generösa ytorna mellan husen som idag lämnats outnyttjade, för fäfot, torftiga och misskötta, kan bli vackra utemiljöer. Husens stommar har fått dras med de billiga skal som erbjöds när de byggdes – de skulle kunna få fasader som utnyttjade alla möjligheter med fönsteröppningar, balkonger och material. Taken på husen står ännu oanvända och råa – men de flesta av dem har milsvid utsikt. Det inre i trappor och lägenheter präglas av sparsamhet när det gäller material och utförande – men inte när det gäller ytstandard. Fattigstämpeln sitter på väggarna, inte i dem.

De rationella sambanden i anläggningen – den ”institutionella” strukturen – skulle enkelt kunna tillföras fler installationer och distributionssystem (den rumsliga organisationen och driftsformen kan sammanfalla skarvlöst). Ett bra exempel är säkerhet och bevakningstjänster: just denna möjlighet, en utvecklad säkerhet, är kanske en av de viktigaste av områdets förmågor – och samtidigt ett av de längsta frågetecknen att fundera över: varför har så lite av det erbjudits tidigare? Varför har man förväntat något som området inte kan, nämligen upprätthållande av trygghet utan någon hjälp av installationer och bevakningssystem – med otrygghet och försämrad livskvalitet som följd?

Det jag tänker mig är möjligheten av en standardhöjning, strävan mot ett ”fullbordande” av förortsanläggningen som utgår från dess fysiska möjligheter. ”Vad kan man göra med denna denna anläggning? Vad har den för ännu inte använd potential, sådan som den är koncipierad och sådan som den står?” Målet med standardhöjningen skulle inte gå utöver själva anläggningen (byggnaderna, området, fastighetsförvaltningen), och alltså inte inbegripa effekter andra än värdestegring och förbättrad ekonomi, det vill säga det som husen kan omfatta och ställas till ansvar för. Vägen dit är att göra anläggningen optimal för de potentiella hyresgäster och andelsägare som har styrkan att bo här – isolerat från det produktiva livet, i en anläggning som bevarar sin helt grundläggande prägel av inaktivitet. Det möjliga utsnittet av boende begränsas till dem som anläggningen kan hantera.

Därför blir det nödvändigt att lösa banden till kvarvarande socialpolitiska uppgifter. Området kan inte lösa människornas problem, som vi har sett kan området tvärtom vara ett hinder – inte i sig självt, men för dem som inte klarar den specifika boendeformen på grund av deras problem på annat håll: arbetsmarknaden. En omöjlig och fel tänkt uppgift för de byggnader som påförts uppgiften. Så lösandet av bostadsanläggningarna från den uppgiften sker under förutsättningen att sociala problem verkligen finner sin lösning i sin rätta lokalisering, nämligen på arbetsmarknaden. Med ordnad sysselsättning är utanförskapsproblemet (eller vad man nu vill kalla det) att betrakta som upplöst. Det skulle medge människor att förlägga sitt boende med långt färre betänkligheter – i småhusområden, i innerstäder, i före detta miljonprogram, i höghus, i låghus, i högsmala låghus, i kolonistugor … utan att det finge några speciellt spektakulära effekter av varken det ena eller det andra slaget.

Sammangjutningen av bostadsområde och individer i ”utanförskap” således upplöst – men låt mig bara göra ett tillägg om socialpolitiska uppgifter när det gäller bostäder. Det är svårt (eller i alla fall osympatiskt) att tänka sig en situation där inte något speciellt utformat offentligt ansvarstagande för bostadsförsörjning alls skulle utövas. Tvärtom verkar det som det behövs i vissa avseenden ännu mer insatser på detta område, med tanke på stigande hemlöshet, och också ökande risk för hemlöshet. Men det nyttar alltså ingenting till att försöka tillfredsställa dessa behov – de ekonomiskt och socialt svagaste individernas behov, samhällets behov av att uppfylla sina plikter – i anläggningar som är utformade för starka (människor som alltså bland annat har styrkan att bo i ett område fysiskt avklippt från det produktiva livet). Redan idag är hos många kommunala bostadsbolag problemtoleransen låg och fokus starkt på att få anläggningarna att fungera på normala villkor – eftersom dessa förvaltare verkar ha börjat, åtminstone intuitivt eller delvis, dra slutsatser som liknar dem jag argumenterar för. En lösning för att ändå kunna agera socialpolitiskt kring särskilda bostadsbehov borde sökas i en modell med åtminstone följande två egenskaper: att den mottagande parten inte hänvisas till ett område som på grund av sin fysiska inrättning förutsätter ekonomisk och social styrka, och att mottagande parten inte heller hänvisas till en större, isolerad ansamling av andra i samma situation, som utsätts för samma omöjliga uppgift. En möjlig modell skulle kunna vara att det kommunala bostadsbolaget i en stad köper ”lösa” fastigheter i innerstadskvarter: [2] hus som för det första inte ingår i stora isolerade volymer, som för det andra inte är kategorimässigt agglomererade, utan ligger interfolierade med många andra fastigheter av annat ägande, boende och ändamål, och som för det tredje ligger i en miljö som är integrerad med det produktiva livet. Det skulle innebära färre bostäder med social uppgift, men samtidigt mer integrerade med annan blandad bebyggelse. Som jag ser det skulle det inte behöva göras till en fråga om avskaffande av den generella, icke behovsprövade principen – en sådan vittgående avsikt vore en helt annan femma – utan genom att större delen av behovet och problemet löses på annat håll: arbetsmarknaden.

Även om definitionen av den potentielle kunden för ett boende i en förortsanläggning egentligen inte behöver preciseras närmre än ”den som har styrkan, resurserna”, kan det ändå vara intressant att fundera över en möjlig ”efterfrågebild”. Kan en investering underbyggas av någon särskild utveckling på bostadsmarknaden?

Andelen äldre medborgare ökar i hela Västeuropa. Den stigande ”beroendekvoten” (relationen försörjare till försörjda på grund av ålder) kommer att utmana de europeiska statsbudgetarna till det yttersta, både pensioner och vård – prognosmakare har tagits på sängen av oväntat stora stigningar i medellivslängden. [3] Men de åldrande medborgarna behöver inte bara vara en börda – de kan också vara en ekonomisk möjlighet. Under rubriken ”Bättre äldreomsorg kan bli lysande affär” nämner en kommentator i kommunernas och landstingens tidning Dagens Samhälle flera exempel: [4] ”IT, bostäder, hälsovård, nya vårdmetoder, nya hjälpmedel, modern design av gamla hjälpmedel, listan över tänkbara affärsområden kan redan göras lång. De närmaste åren kommer dessutom varenda sten att vändas i jakten efter nya idéer att exploatera.” Och i samma tidning skriver en reporter: ”Idag är intresset för demografiskt inflytande på samhällsekonomin stort både bland investerare och nationalekonomer. I Europa och USA visar sig sambandet inte bara som en hotande realitet, utan också var det kan löna sig att satsa.” [5]

I Sverige passerade 2006 en demografisk årgångstopp åldersstrecket 60 år: hela 130 000 personer gick då över denna gräns. Det vill säga, en grupp som snabbt närmar sig pension – antingen med några år kvar att jobba, eller redan i en fas av nedtrappning, kanske till och med tidigarelagd pension. Det åldrande gruppen märks alltmer hos bostadsmäklarna: en framstående fastighetsmäklare i Malmö säger till Sydsvenska Dagbladet att 40-talister rör på sig och sätter fart på bostadsmarknaden. [6] Mönstret är att de säljer sina villor och flyttar till lägenhet innan de blir för gamla – det kan vara flera år innan de slutar vara aktiva i arbetslivet. Dagens villaägare är i högre grad än tidigare generationer beredda att byta hus mot lägenhet när barnen flyttar hemifrån: de tjänar på att göra bytet innan det är för sent – när de inte orkar sköta och ett förfall tar vid, som kan sänka försäljningspriset.

De flesta av dessa ”nyäldre” lever också med bättre ekonomi än motsvarande generationer tidigare haft. De skulle kunna lägga resurser på den bekvämlighet de söker: kanske till och med på en egenfinansierad möjlighet till mjuk, stegvist ökande övergång till omsorg i ett nytt lägenhetsboende – om en sådan möjlighet gåves. (Det är dock tjänster som skulle kräva en hög rationaliseringsgrad, för att kunna möta en växande grupps förmodligen ökande krav.) Alla i denna generation är emellertid inte stenrika, och även om de har stora realisationsvinster att hämta ut i en villa, kan vinsten ätas upp av höga kostnader i de ofta nyproducerade lägenheter som står till buds. De senaste årens prisökning på bostadsrätter och höga hyror och avgifter i nyproduktion har avskräckt många villaägare. Det finns alltså en efterfrågan som inte möts här, en brist på lockande bostadsalternativ för flyttvilliga villaägare. ”Den här generationen har krav på både utsikt, bredband och bekvämligheter”, säger en annan mäklare till SDS. [7]

Det ”typiska miljonprogramsområdet” – vi återvänder nu tillbaka dit och hur det skulle kunna utvecklas från sina egna utgångspunkter – framstår för mig som ett möjligt svar på en växande efterfrågan från den kraftigt växande grupp som lever i förlängningen av eget eller närståendes arbete: pensionärer. Jag har ingen bild av huruvida det finns en numerär matchning, alltså den ena eller andra relationen mellan antalet människor äldre än 60 och antalet lägenheter i ”miljonprogramsområden” – den bilden kräver en långt större analys än jag har möjlighet att göra här. (En sådan analys skulle också behöva omfatta kvalitativa analyser av skiftningarna i områdenas möjligheter). Men det förefaller som om de skulle kunna motsvara flera av de behov som verkar avgörande för människor som är på väg mot eller befinner sig i det produktiva livets epilog: moderna, lättskötta, lagom rymliga lägenheter i lugna och välskötta omgivningar till ett pris som borde kunna lämna ett överskott (det vore en avgörande fråga i en djupare analys) – i kombination med tillgång till en ”institutionell” infrastruktur av trygghet, bevakning och stigande omvårdnad.

Det öppna spörsmålet är om förortsanläggningarna skulle besitta den fysiska förmågan att kunna vara ett svar på exempelvis pensionärers efterfrågan – inte huruvida förortsanläggningarna skulle utses till att bearbetas och bändas för att ”lösa ett problem”. Idén skulle följa en enkel princip: en alltigenom materiell princip. Den innebär att alla avsikter hänför sig till det materiella, inget annat, så även i fråga om programförklaringen:

ALLT SKA BLI BÄTTRE

Inte ”annorlunda”, inte ”förändrat” – bara bättre. Inte ett bättre samhälle – bara en bättre anläggning. Detta enkelt uttryckta program genomförs inte på annat sätt än genom en rad investerande åtgärder i den befintliga anläggningen, såsom:

LÄGENHETER
kan slås samman till större enheter.

TAK
utnyttjas fullt ut till terrasser
och penthouses.

GEMENSAMHETSUTRYMMEN
genomgår standardhöjning
och tillägg av t ex vinkällare.

PARKERING
avlägsnas från markytorna och läggs
åtminstone halvt under jord, till fromma för vackrare omgivningar och större säkerhet.

MARK
förbättras i alla avseenden:
utförande, skötsel.

VATTEN
förs in som element (då det hör till i en
parkmiljö – avsaknaden är en anomali).

SPORTING CLUB
anläggs med simbad, tennis, bollhus,
hobbyutrymmen, restaurang m m.

RIDHUS
kan tillkomma, med ridvägar ut till
naturomgivningarna, liksom en

HUSDJURSPARK
för rastning, agility m m.

SERVICECENTRUM
utarbetas, rekryteras och drivs
av områdesförvaltaren.

CENTRALKÖK
kan vara en tänkbar funktion, för leverans
till hushåll och evt sjukhem, liksom en

TVÄTT
för service åt hushåll och inrättningar,
t ex sjukhem.

SÄKERHETSSYSTEM
byggs ut till lägenheter och deras utrymmen,
och inbegriper bevakning och utryckning
med vakter eller samariter.

Den här typen av förstärkningar och tillägg får bedömas utifrån en närmare analys av anläggningens egenskaper – som ju alltså inte är påfallande områdesspecifika: ett miljonprogramsområde äger i det här programmässiga perspektivet just inga specifika egenskaper (oaktat att det är ”specifikt” för sina respektive användare). Själva poängen är att begrunda den större möjligheten – ett mångfaldigande av idén i många områden. Analysen borde ta noggrant fasta på anläggningarnas egenskap av ”bekvämlighetsinrättningar”: att de utifrån en ”institutionell” avgränsning och förvaltningsmodell har haft (inom kostnadsramen) bästa möjliga fysiska bekvämlighet som organisations- och utformningsprincip. Det har sin okomplicerade förklaring i områdets uteslutande icke-produktiva uppgift – dess enbart reproduktiva uppgift – som alltså utesluter inslag som syftar till produktivitet eller överhuvudtaget ’aktivitet’ som styrande princip. Aktivitet skall i alla lägen underordna sig ’vila’, ’återhämtning’, ’oföränderlighet’ – också i den fortsatta förbättringen av området. Områdets utförande, och vidmakthållandet av detta utförande, blir huvudsak, inte områdets ”liv”.

I husens inre borde inte förbättringen behöva preciseras som annat än en ”standardhöjning”, där rätt stora friheter bör kunna ges. De större kraven på styrning och ”ovanifrånperspektiv” ligger i byggnadernas yttre, i konsekvens med anläggningens gemensamma drift och egenskap av ”institution”. Om byggnaderna i nuvarande skick betraktas som ofärdiga, ofullgångna, för att det inte fanns pengar att slutföra dem – att de idag nöjer sig med enkla skal – återstår att tillföra mer välstuderat och påkostade fasadutföranden. Man skulle kanske fortsätta på en generell väg, och precis som idag ge dem ett standardiserat utseende. Det enda kravet vore att också nya fasader är skal som inte kommer i konflikt med byggnadens struktur: olika typer av ”abstrakta skivor”, där fönstersättning och balkonger inte ingår i någon tektonik. De borde kunna väljas fritt ur en modernistisk stilkatalog.

”holländsk modern”

”expressiv modern”

”gert wingårdh modern”

”klassisk modern”

”försiktigt modern”

Vilken passar bäst? Vilken höjer värdet mest? Det är sådana problem anläggningen bör få ägna sig åt.

Landskrona universitet

Bostadområdet löser bostadsområdets problem. Människornas eventuella problem är arbetsmarknadens. Att det finns en väg in till den marknaden är, som vi sett, den förutsättning med vilken anläggningarna planerats. Men på just den vägen tar det stopp – allt tyder på att det finns problem där som konjunkturerna inte rår på, som har andra samband. När AMS generaldirektör Bo Bylund vid ett tillfälle rapporterar om överraskande positiva så kallade jobbsiffror, ”175 000 nya jobb sammanlagt under 2006 och 2007, på grund av den gynnsamma konjunkturen”, uttrycker han samtidigt oro för grupper som trots det inte kommer in på arbetsmarknaden, till exempel ungdomar. [8] När ungdomar fastnar någonstans på vägen, utanför arbetets värld, är det exempelvis förfärande många av dem som hamnar på förtidspensioneringens sophög (i förhållande till hur försvinnande litet ett sådant tal borde vara), visar en färsk rapport från Försäkringskassan. Också folkpartiets rapport som refereras i kapitel 2 redovisar att alltför många – oavsett hur man attribuerar dem i rummet – inte erfar konjunkturuppgångarna, varav många invandrare.

Generaldirektör Bylunds slutsats är att det behövs mer anslag – till AMS. Matchningen fungerar inte, bristen på kvalificerad arbetskraft kommer att öka, varnar Bylund, om inte AMS får alla de pengar de bett om till sina arbetsmarknadsutbildningar. En företagare i Arboga kommenterar (samma vecka som AMS presenterar sin rappport) att, ”jo, men när de då sätter igång och utbildar, kommer ju alltid resultatet flera år försent”. Han hittar inte den personal han behöver. Rekryteringssvårigheter är ett bestående problem, oavsett AMS ansträngningar. Bylund ser samma problem, men han ser inte samma sak framför sig – han talar om arbetskraft, något som inte specificeras annat än i mängd. En beställningsprodukt, som det ibland är tillfällig brist på, i likhet med virke eller nån annan råvara. Generaldirektören får in uppgifter om marknaden och sätter igång tillverkningen och distributionen av denna ”arbetskraft”.

”Arbetskraft” som kommer flera år försent, och med felleveranser. Eftersom det inte fungerar, kan en adekvat fråga vara: Kan ihållande problem bero på en grundläggande irrelevans i svaret? Finns alls denna ”arbetskraft”? Har någon verkligen sett den? Bo Bylunds språkbruk redovisar ett tänkesätt som kanske har stor betydelse för det problem också han vill lösa. En studie från Øresundsinstitutet i Malmö pekar på något intressant som gäller vägen in till arbetsmarknaden och det produktiva livet. Studien, författad av ekonomihistorikern Lars Pettersson, [9] är en jämförelse mellan dansk och svensk yrkesutbildning, och den visar att det finns en (inte särskilt diskuterad) rumslig aspekt av problemen.

I efterkrigstidens sammanhang av ’strukturrationalisering’, ’näringspolitik’ och ’rullande planering’ fick svensk praktisk yrkeslära – den avsedda vägen in till en avsevärd del av arbetslivet – sin form som den ser ut alltjämt idag, menar Pettersson. Den tidens framväxande tro på en övergripande manpower-planning, att centralt planera fram lagom doser utbildad ”arbetskraft”, motiverade att yrkeslärandet blev centralstyrt och standardiserat. Detta ansågs rörlighetsbefrämjande, och därmed bidragande till full sysselsättning. Men den mest genomgripande och revolutionerande effekten var kanske denna: för att de nya idéerna skulle kunna bli verklighet, fordrades att yrkeslärandet helt lösgjordes ur de traditionella lärlingssystemen – alltså, ur sina lokalt bundna sammanhang. I stället hämtades idéer och lösningar och modeller från den akademiska världen: en fullständig skolförläggning av industrins yrkesutbildning genomfördes. Arbetsplatserna övergavs. Skolöverstyrelsen, som tog över allt ansvar, lade in yrkeslärandet i en ny gemensam gymnasieskola som oavsett inriktning skulle samla alla ungdomar i skolanläggningar.

Redan på 1980-talet märktes enligt Pettersson växande problem med modellen: ny produktionsteknik och nya organisationsmodeller skapade högre krav på utbildning, kompetensutveckling och på sociala egenskaper som den centrala modellen inte kunde leverera – skolmiljön blev akterseglad, kunde inte hänga med. Matchningssvårigheterna visade sig även under perioder av hög arbetslöshet, när industrin trots utbudet inte kunde få den arbetskraft den ansåg sig behöva. Kring 1990 togs ett ytterligare steg i skolförläggandet: då gjordes den yrkesutbildande gymnasieskolan treårig, det vill säga tiden förlagd i skolmiljö i stället för i arbetsliv ökade än mer.

Vilket är det grundläggande draget med denna yrkesutbildningsmodell? Den är rumsligt segregerad i förhållande till arbetslivets platser. Den har vuxit fram på bekostnad av en föregående situation som präglades av rumslig integration mellan utbildande och arbete. Med andra ord, det har ägt rum en mycket omfattande funktionsseparation eller zonering av yrkeslärandet: det som anses vara lärande på en plats och det som anses vara produktion på en annan plats, utifrån analysen att det är två åtskilda verksamhetstyper som inget har med varandra att göra. Den enda förbindelse som tycks behövas mellan de båda funktionsangivelserna är en konstant och förutsägbar ström av arbetskraftbehov – som alltså tas för given. Rekryteringsbesvär eller skiftande behov inte är ett relevant scenario i den modell som styr praktiska yrkesutbildningar i Sverige.

Denna modell fungerar alltså inte särskilt väl. Matchningssvårigheterna består, oavsett konjunktur, liksom en bekymrande mängd ungdomar som är arbetslösa, inaktiva eller på annat sätt utanför arbetslivet. Frågan inställer sig om det finns en annan modell, som fungerar på ett annat sätt, som man skulle kunna jämföra med – och det är förklaringen till att motexemplet i Petterssons studie blir just Danmark. Där var under både 1980- och 1990-talen en avsevärt mindre andel unga arbetslösa eller inaktiva. Samma mönster fortsätter under 2000-talets första år. Någonting öppnar vägen in till arbetslivet i Danmark.

I Danmark har även den moderna yrkesutbildningen byggts upp kring lärlingssystemet. Den praktiska yrkesutbildningen har en mycket större plats i utbildningsssystemet än i Sverige: mellan 40 och 50 % av en ungdomsårgång får sin utbildning under lärlings- eller lärlingsliknande former. Det har aldrig konstruerats någon omfattande separation av lärande och praktik. De danska yrkesutbildningarna kombinerar praktik i riktig verksamhet med skolbänken, men det är inte skolplatsen de är uppbyggda kring – förhållandet är det omvända: lärandets tyngdpunkt är i yrkesmiljön, där ungefär 2/3 av tiden tillbringas. Systemet är inte centraliserat heller när det gäller rekrytering och fördelning. Nu som förr ska presumtiv lärling och arbetsgivare själva etablera kontakt, mötas och komma överens om de exakta villkoren. Arbetsgivarna tar på sig det fulla ansvaret för eleven, som blir anställd efter gällande avtal för yrkeselever.

Vad har den danska modellen för grundläggande drag som skiljer den från den svenska? Den är rumsligt integrerad. Den gör ingen åtskillnad mellan verksamheterna ’lära’ och ’arbeta’. Som Pettersson beskriver utvecklingen har någon ansats till att konstruera en genomgripande funktionsseparering av arbetslivets förlopp aldrig funnits i Danmark. Tvärtom verkar det som om den rumsliga integrationen av lärande och produktion uppfattas som en viktig förutsättning.

Pettersson diskuterar vad denna rumsliga integration av ”vägen till arbetsmarknaden” kan betyda för företagen. Den gör företagaren tidigt delaktig i en informationsprocess inom den lokala arbetsmarknaden som ska vaska fram rätt man eller kvinna på rätt plats. Sannolikt innebär det bättre möjligheter än i Sverige att med hjälp av utbildningssystemet planera och lyckas med sin rekrytering. Lärlingsutbildningen spelar också en vidare roll i att skapa och underhålla tillitsskapande nätverk av företagare, kunder, anställda med flera, skriver Pettersson.

Lärlingsutbildningen handlar om lokal reproduktion av kunskap, vilket är intressant också i ett tillväxtperspektiv: Pettersson vill anknyta till den så kallade endogena tillväxtteorin (alltså, ”med inre orsaker”), enligt vilken det effektiva skapandet, koordineringen och användningen av kunskap utgör den främsta källan till tillväxt. Företag och nätverk betraktas främst som kunskapsgenererande och kunskapshanterande organisationer. Ju mer kunskapen används desto mer förädlas den och desto mer bidrar den till stigande avkastning. De studerande skaffar sig ett – i vid mening – gemensamt språk, ”en uppsättning allmänt accepterade tekniker, idéer, begrepp och tänkta samband som kan utgöra grund för diskussion och kunskapsutveckling i en organisation”. Den mentalitet och det språk yrkesutbildning skapar kan få marknadsrelationerna att fungera bättre, transaktionskostnaderna blir små, både inom och mellan företag. Ju högre nivå på språket – ju mer det duger till diskussion av avancerad teknologi och organisation – desto bättre kunskapsutveckling och mer produktivitetsskapande informationsutbyte.

Men kan man beskriva en kvalitativ skillnad mellan disintegrerade och integrerade arbets- respektive utbildningsplatser? Kan en koppling från arbete–lära till lokalitet göras med något användbart begrepp? För en något mer exakt bild av kunskapens reproduktion i ett mer definierat ’någonstans’? Interaktionsdesignforskaren Per-Anders Hillgren har studerat två avdelningar på universitetssjukhuset Malmö Allmänna Sjukhus där det råder höga krav på medarbetarna (studierna hade formen av experiment med digital video som lärande- och kommunikationsstöd inom personalen). [10] Det är alltså exempel på en samtidig ”produktionsplats” och ”utbildningsplats”: de lärande möter de högsta nivåerna av praktiken. (Den akademiskt prestigefyllda läkarutbildningen är ju intressant nog organiserad som en lärlingsutbildning, med inledande skolbänksundervisning, varefter läkarlärlingarna efter ungefär halva tiden övergår till praktik [klinik], fortsätter med gesälltjänst på ett sjukhus i två år varefter de med ytterligare fem års tjänst får sitt mästarbrev inom någon specialitet.) Ett tydligt drag i kunskapshanterandet på platsen är att olika grupper och personer har specialiserat sig på olika kompetensområden – och att de därigenom är resurser för varandra: de tränas i att informellt lära varandra i det dagliga arbetet. När någon inte vet hur de ska utföra ett moment frågar de närmaste kollega: en ständig, oplanerad, informell och kollektiv undervisningsaktivitet, skriver Hillgren.

Hillgren använder begreppet community of practice. [11] Begreppet har sin bakgrund i andra forskares studier av olika former av lärlingskap. Det utmärkande är, enligt Hillgren, att lärlingen utöver lärandet uppgår i en komplex sociokulturell gemenskap och skapar en egen identitet inom en lokal praktik. Lärande involverar enligt dem en hel person, det består inte bara av bestämda ’kunskapande’ aktiviteter, utan minst lika viktigt är att bit för bit bli en fullvärdig medlem i en ’community’. Hillgren beskriver hur en nybörjare gradvis får en bild av vad praktiken innefattar: Vad gör man här? Hur är vardagslivet? Hur talar, går och arbetar ”mästarna”? Vad tycker de erfarna om? Vad ogillar de? Vad respekterar de? Hur interagerar utomstående med communityn? – information som förmedlas av en hel community samlat och är bunden till praktikens plats.

Den mest centrala komponenten för en community of practice handlar om ett engagemang som måste vara ömsesidigt, från den mest kunnige till den mest lärande: ”Att vara inkluderad i väsentligheter är ett krav för att bli engagerad”. Det betyder att saker inte bara tas för givet (som läseboksexempel eller konstruerade övningar), utan deltagarna i praktiken är engagerade i handlingar vars mening de konstant förhandlar med varandra. Förhandlandet bygger upp ett förtroende mellan de involverade, skriver Hillgren, inkluderar vad som betyder något och inte, vad man ska göra eller inte göra, vad man ska fokusera på, och inte minst: när saker är bra nog och när de inte är det. Det vill säga, viktigt eller ej, bra eller ej i relation till något: nämligen en verklig avsättning, en mottagare, en marknad.

Hillgrens kanske viktigaste slutsatser rör sig kring sammanhangsbundenheten: den kommunikation som förs inom en community of practice går inte att generalisera. Försöker man göra om sin kommunikation av kunskap till att vara ”utan känd mottagare”, kommer en mängd kunskap går förlorad. Det finns en föreställning om att standardiserad information (kunskapsöverföring) är ”effektivare”, går rakare in i den enskilda hjärnan. Men det kan enligt Hillgren verkligen ifrågasättas om det går att forma självförklarande procedurer eller paketera kunskap som ’i sig själv’ ger mening i alla möjliga skiftande kontexter. Det betyder att den kanske mest värdefulla kunskapen i det produktiva livet inte är fritt tillgänglig, och är svår att flytta över geografiska avstånd. Det verkar liktydigt med att den inte kan förvaras i individer. Den är lokalt bunden i ett kollektiv. Ändå verkar denna platsspecifika modell för kunskapsreproduktion medföra bestämda samhällsekonomiska vinster i form av högre och stabilare sysselsättning, om man ska tro Lars Pettersson.

I Hillgrens beskrivningar av de communities of practice han har studerat framstår alltså kunskapsreproduktionen som kollektiv. Och jag får lust att tillägga, med ett frågetecken: att intelligensen är kollektiv? Det vill säga: bunden till sitt sammanhang, inte bara i den snävare meningen miljö, utan samtidigt i den mänskliga bemärkelsen – en plats där ett kollektiv kan vara och agera som kollektiv. Något som sociologen Johan Asplund har skrivit spökar därmed i mitt huvud – och en möjlig förståelse av den kunskapsförståelse som ligger bakom idén att rumsligt segregera kunskapsreproduktion (vilken präglar svensk yrkesutbildning) och därmed försöka skapa mycket generaliserade vägar in i arbetslivet.

Johan Asplund kritiserar i sin bok Genom huvudet – problemlösningens socialpsykologi [12] idén om intelligensen som en helt avgränsad enhet, en solitär. Det är en spridd och vedertagen föreställning att intelligensen ”bor” inne i den enskilda hjärnan. Den är alltså förborgad, men genom att lyckas ”kika in”, t ex med tomografier, kan man avlocka den dess hemligheter – och kanske få veta om man lyckats efterlikna den med det som kallas artificiell intelligens, AI. I denna idé om den solitära intelligensen uppstår analogin att datorer ”också” skulle kunna vara ”intelligenta”. Asplund konstaterar hur denna reduktion och avskärmning – segregation eller separering, skulle man kanske också kunna kalla det – leder till att studieobjektet – hjärnaktiviteten – blir missförstått. Asplund förnekar inte att problemlösning bland annat är en cerebral aktivitet: naturligtvis sker det någonting i en problemlösares hjärna. Men varje problemlösning involverar flera individer och hjärnor: åtminstone en problemställare, den som kan aktivera en problemlösare. ”Problemlösning är kommunikation”, konstaterar Asplund: den kan involvera också problemkonstruktörer som ytterst dirigerar problemställarens och problemlösarens mellanhavanden – ibland nära, ibland på generationers avstånd. ”Jag skulle snarare vilja säga (…) att problemlösning är någonting som passerar genom huvudet på problemlösaren”, skriver Asplund och föreslår att vi istället för en kalkylerande solitär skulle kunna föreställa oss en öppen mötesplats, ”ett forum för intelligenta aktiviteter. Tänkandet kan ibland se ut som en privat angelägenhet, men i sin grundform är det en offentlig angelägenhet.”

Den segregerade och zonerade yrkesutbildningen verkar stå för en motsatt syn på själva kunskapens lokalisering än den som ett lärlingssystem antar. Det formaliserade och helt segregerade skolförlagda yrkeslärandet förefaller ta sikte på just den ensamma hjärna som Asplund beskriver. Den är normen för dess funktionskrav: ”det här ska kunna förstås och repeteras av en enda hjärna”. Den separerade yrkesutbildningen ser framför sig dessa solitära intelligenser som programmeras med kunskap, för att skickas iväg till sina olika destinationer. Lokaliseringen är dock aldrig någon annan än den ensamma hjärnan. Den sammanhangsburna lokaliseringen av kunskap finns inte i denna modell, annat än i meningen hjärnor som råkar vara ansamlade, men som närsom helst kan omgrupperas eller lösas upp, utan att något går förlorat.

En ledarredaktör i Sydsvenska Dagbladet skriver under rubriken ”Låt jättarna flytta ut” [13] att arbetstillfällen försvinner från landet, men lösningen finns, och den är att ”nya företag växer och frodas”. Därför ”finns inget skäl att sörja när mogna (företag) flyttar ut” och därför ska man inte ”hålla storföretag kvar i landet”. Det låter riktigt, och upplyst: historien avger sin oundvikliga dom. Skribenten underbygger med några kända exempel som läsaren förväntas förstå och ha en given mening om: ”Varvsindustrin försvann. Tekoindustrin likaså. Idag är det uppenbart att dessa näringar inte hade någon framtid i Sverige”. Den liberala ledarskribenten fortsätter med att konstatera att det är inte säkert att det alls kommer att tillverkas några lastbilar i Europa på sikt – tidningskommentaren gäller lastbilstillverkaren Scania, apropå en uppköpsattack av en tysk konkurrent. Det verkligen farliga, kan läsaren sluta sig till, är att försöka bekämpa den utvecklingen, för det leder bara till stagnation och bevarande av dinosaurier. En anslående bild antyds mellan raderna – ”slutgiltigt utstött ur utvecklingen” – som säger en del om hur man betraktar det: en stor, monolitisk aktör som antingen är med eller inte med, antingen är död eller levande – inga mellanlägen. En massiv solitär.

Bilden av denna antingen-eller-döda monolit kan vara en stor hjälp för ledarskribenten att lyckas se något ”uppenbart” – det som inte alls behöver vara uppenbart. Varvsindustrin är ett exempel. I Panama röstade väljarna i oktober 2006 i en folkomröstning till förmån för en stor utbyggnad av Panamakanalen. Allt större och allt fler fraktfartyg trafikerar världen på grund av den ökade världshandeln och Asiens ekonomiska utveckling. Efterfrågan ökar alltså stadigt på containerskepp. Svenska företag är inte med och tjänar pengar på skeppsbyggnaden. Meanwhile, i vårt grannland Danmark, går varvsindustrin för högtryck, rapporterar Danmarks Radio. Odense Stålskibsværft är teknologiskt världsledande på avancerade ”storcontainerskepp”. I ena fallet accepterad utslagning (en antingen-eller-reaktion), i det andra fallet bör det vara fråga om en anpassning, responsivitet – något ”uppenbart” verkar omöjligt att placera in i sammanhanget. Det kanske bara finns två frågor som man alltid kan ställa, oberoende på vilken punkt i historien ett företag råkar ha hamnat, nämligen: ”Finns det en marknad för vår produkt?” och ”Kan vi anpassa oss och organisera oss till de krav och utmaningar som dyker upp?”

När skribenten tänker sig ”något helt nytt” verkar det bygga på en föreställning om en snabb omgruppering: intelligenserna skall inte vara fjättrade vid en enda stor döende dinosaurie, en alert ekonomi kan koppla loss dem och placera dem på ett nytt ställe där de sätts i arbete med ”något helt nytt”. Det verkar som en ganska precis beskrivning av tanken som underbygger det segregerade yrkesutbildningssystemet och den kunskapsuppfattning AMS arbetar efter med påvisat magra resultat. Synen på den solitära dinosaurien, och de solitära intelligenserna som skall omgrupperas, gör att ledarskribenten och många andra som delar denna spridda uppfattning blir blinda för ett väsentligt förhållande med lastbilsindustri och liknande komplex. Byggande av fraktfartyg, alltså: varvsindustri, är således en växande, kunskapskrävande framtidsbransch, liksom lastbilar. Så länge de är levande utgör de levande kunskapsmiljöer. Med många olika delar: Lågteknologiska, högteknologiska. Men integrerade i varandra. Lastbilstillverkaren Scania har alltså betydelse – för just ”det nya”, det som kommer sen. (Som kanske kommer sen – om det hinner. Mobiltelefonin föddes ur Ericsson-miljön – den hann utvecklas där innan någon kom på att kalla Ericsson för dinosaurie.)

Den trivialaste föreställningen är att det ”nya” bara ”uppstår”, i ett garage någonstans. Utöver det finns ett väletablerat intresse för så kallade forskningsparker, som ibland också kallas ”inkubatorer” eller ”kuvöser” – det vill säga, något som leder tankarna i riktning av det kliniska, där något nytt hjälps till världen under välstuderade former, utan släktskap till gamla belastande industriella miljöer. Det finns stor uppbackning och även forskning kring forskningsparkerna, och det är också troligt att den citerade ledarskribenten ser dem framför sig när ”något helt nytt” föreslås.

Ideon i Lund är ett gärna framhållet exempel. En intressant yttring i den regionala ekonomin – ”Ideonfenomenet”, det vill säga anställda i nuvarande och utflyttade Ideonföretag, sysselsätter 4 400 personer. Ideons bidrag till Skånes IT-kluster är alltså avsevärt – även om man får komma ihåg de rätta proportionerna när man jämför med arbetsmarknaden totalt. Om man jämför med fenomenet forskningsbyar ligger Ideon strax under ett europeiskt medeltal på 15 anställda i företagen (det genomsnittliga forskningsparksföretaget i USA har 100 anställda).

Ekonomiforskaren Lars Bengtsson kommer i en studie av Ideons betydelse för företagens och regionens tillväxt fram till att denna park inte utmärker sig som över måttan framgångsrik. [14] Tillväxten betecknar han som något låg – den är inte vad som kan väntas jämfört med andra studier av teknikbaserade företag. Det vill säga, den universitetsförlagda forskningsparken är inte något som sätter ”extra fart”. Inte heller den till synes välintegrerade miljö som forskningsbyn borde utgöra verkar ge så mycket som man kanske skulle förvänta. De nuvarande företagen har begränsat utbyte av kunskaper och erfarenheter med varandra, skriver Bengtsson (det är bara 11 % som har ett flertal samarbeten). Direkta interaktioner mellan Ideonföretagen tycks vara begränsade trots att detta normalt framhävs som en fördel för att lokalisera i forskningsparker, och Bengtsson spår att en del av företagen inte ens har någon vilja att växa.

Ett enda storföretag har långsiktigt satsat på Ideon: Ericsson. Ericssons närvaro på Ideon är förmodligen den enskilt viktigaste förklaringen till att Ideon utvecklats så väl över åren. Man kan hävda att om inte Ideonprojektet hade funnits, så hade troligen heller inte Ericsson funnits i Lund. Etableringen av Ideon var därför avgörande för den senare utvecklingen inom den skånska IT-sektorn. Men jag tror att man kan säga att beroendet var ömsesidigt – och att slutsatsen mer beror på vilket håll man väljer att se. Kanske kan man uttrycka det som att etableringen av Ideon var lika med etableringen av Ericssons enhet: hade inte Ericsson funnits, så hade kanske inte Ideon funnits idag. Etableringen av Ericsson var därför avgörande för den senare utvecklingen inom den skånska IT-sektorn. ”Ericssons lokalisering av sin mobiltelefonutveckling till Ideon blev ett startskott för utvecklingen av ett IT-kluster i Skåne. Flera andra företag, såväl på Ideon som i andra delar av regionen, växte i symbios med Ericssons framgångar.” (Det vill säga – man skulle kunna roa sig med att skriva historien omvänt, som Ericssons historia, där Ideon figurerar som en avdelning till Ericsson.)

”Forskningsparken” är alltså inget givet svar på var ”det helt nya” uppstår. Jag tycker man kan förstå ungefär följande av Bengtssons undersökning: Att där forskningsparken inte uppvisar någon iögonfallande framgång eller sysselsättningsväxt är när den inte har andra tillgångar än sin universitetslokalisering; och att där den uppvisar framgång är när den blivit en del av en fungerande, pågående, definierad och integrerad industriell miljö, tillsammans med vilken den upprättar ett sammanhang.

Dinosaurietänkandet – föreställningen om en strukturrationalisering med långa, hårda kanter – kan alltså stå i motsättning till en bättre fungerande arbetsmarknad, eftersom detta tänkande bygger på en föreställning om zonering och segregation av arbete från lärande, om solitär intelligens som snabbt skall installeras om och nyskapande utan sammanhang. Det försvårar rekrytering och det senarelägger inträdet på arbetsmarknaden, vilket också av rent åldersmässiga skäl betyder att innovativ förmåga och därmed potentiell tillväxt går förlorad. Bekännandet till ”det nya”, till att det som är ”gammalt och övermoget” av ”sunda ekonomiska grunder” ger plats åt något ”nytt”, lever på föreställningen att det är en god liberal princip – att det står i förbindelse med frihandel och ett fritt verkande näringsliv. Vad man kanske inte ser är att det alls inte är frågan här. Hur och var kunskap reproduceras och vidareutvecklas i arbetslivet/näringslivet måste synliggöras och betraktas med egna begrepp.

De förment liberala ståndpunkterna hjälper i stället till att bevara AMS världsbild och den rumsligt segregerande yrkesinskolningens principer: ”arbetskraft” som består av ”programmerade solitärer”, som frigörs när en industri dör, och sticks in i en ny yrkesskolning och trillar ut därifrån och monteras på igen när en ny verksamhet startar. Opinionsbildare skriver korta artiklar – det kan vara en ursäkt för att de inte alltid hinner föra sina tankar till slut, och att de inre motsägelserna aldrig blir riktigt synliga. Går vi tillbaka till den svenske nationalekonomen och framtidsforskaren Åke E Andersson, blir dock motsättningarna väl synliga, eftersom han har skrivit hela böcker. (Visserligen verkar Andersson ur ett socialdemokratiskt sammanhang, men har i sina böcker framhållit att han passar alla åskådningar.) Den modernitets- och framtidsföreställning som Andersson medverkat till att sprida har som ett framträdande och attraktivt element förespråkandet av, tron på, komplexitet, mångtydighet, blandade miljöer, ett mindre ensidigt cerebralt lärande (se kap 1). Men det står i konflikt med den avstyvning av ekonomin han samtidigt förespråkar. Många vill ge den ”styvt” strukturrationaliserande modellen (som stöder sig på den segregerade yrkesutbildningen) rätt i förhållande till den globaliserade framtiden – men kanske har den förutsättningar som mer passar i den nationellt avgränsade ekonomi där den konstruerades efter kriget. – Något som man hinner se i den liberala opinionsartikeln, trots dess korthet, är föreställningen om en utveckling som man måste underkasta sig – och frånvaron av en idé om att näringsverksamhet skulle kunna vara något som också har att göra med enskilda människors vilja att försöka utveckla, driva eller vinna något.

I den pågående, arbetande kunskapsmiljön är det bestående och ofrånkomliga förhållandet att man – om man nu har förstått att det inte är fråga om en stor monolitisk jätte som dör knall fall – inte på förhand vet vilken del som blir intressant, och i kombination med vilka nya kunskapserövringar. För nya kombinationsmöjligheter krävs att det finns något att kombinera med. Den idé Jane Jacobs presenterar om tillväxt i The Economy of Cities (jfr kap 4) verkar kunna upplösa en konstruerad och segregerande motsättning mellan ”gammalt” och ”nytt”. Hennes tillväxtteori söker förklaringen i sammanhanget, i kunskapsmiljön – den är ”endogen” (det begrepp som Lars Pettersson använder). Om man så vill en närmast motsatt bild av hur ”det nya” växer fram i jämförelse med den gängse: att det mycket väl kan växa fram ur vad någon annan får för sig är en ”döende dinosaurie”, liksom ur andra miljöer. De innovationer det blir nånting med, menar Jacobs, uppstår i de flesta fall som ett skott, alltså en förgrening, på det redan pågående arbetet. Kapitlet där hon utvecklar tankarna kallar hon How New Work Begins. Det finns en särskild kvalitet med Jacobs begrepp new work. Där ett begrepp som exempelvis ’innovation’ tenderar att associera till ögonblicket, till något individuellt och idéburet, pekar Jacobs ’arbete’ mot vad det i realiteten oftast handlar om: något som växer fram i samspel med arbetssituationen, alltså samspelet med andra människor, med verktyg, med kunskaper och arbetsprocesser, med en efterfrågan och en marknadssituation. Jacobs betonar alltså sammanhanget: någon sammanfogar bitar av kunskap man redan har på ett nytt sätt, i en ny kombination, som leder vidare. Antingen inom samma företag, eller som en ”breakaway”. Jacobs skriver:

”The point is that new goods and services (...) do not come out of thin air. New work arises upon existing work; it requires ’parent’ work.” [15]

Med beskrivningen av arbetet som förgrenar sig ger Jacobs en annan mening åt begreppet ”division of labour”. Det blir inte, som hos Adam Smith, en beskrivning av hur en process effektiviseras och sväller genom att delas upp på många mindre moment, utan hur arbetet förökas genom att delas i nya förgreningar. På så vis växer en mångfald ur det existerande arbetet, och ju större mångfald detta redan omfattar, desto större blir de nya kombinationsmöjligheterna.

”The greater the sheer number and varieties of divisions of labor already achieved in an economy, the greater the economy’s inherent capacity for adding still more kinds of goods and services. Also the possibilities increase for combining the existing divisions of labor in new ways.” [16]

Eftersom det handlar om konkreta arbetssituationer, tjänar det ingenting till att se mångfalden, ”the number of divisions achieved”, bara abstraherat, som något att beräkna och räkna på. De konkreta situationerna uppnår sin största mångfald i stora städer, och det är därför städerna är den plats där ekonomin reproducerar sig själv och växer. Stadsplaneringen skulle kunna anpassa sig och göra sig nyttig för detta förhållande, genom att skapa bästa möjliga fortsatta förutsättningar för den mångfalden – här knyter alltså Jacobs tillbaka till sina grundläggande idéer i The Death and Life of Great American Cities. Jacobs påpekar att arbetets förgreningar inte måste handla om innovationer och innovatörer – betydelsen av deras roll för ekonomin och tillväxten är enligt Jacobs överdriven på bekostnad av mönster som är lika grundläggande mänskliga som påhittandet, men betydligt mer utbrett, nämligen imiterandet. Det relevanta är sammanhanget: innovationer i ett sammanhang kan vara en imitation från ett annat sammanhang. Uppfångandet och kombinerandet av kunskap, ur det egna sammanhanget eller importerat från ett annat sammanhang, verkar vara centralt för Jacobs idé om arbetets fortlöpande förgreningar. Fokus ligger hos henne på att förklara tillväxten i sig själv, men hela tiden skymtar communities of practice i hennes beskrivningar: rumslig integration av arbete, kunskap och den kombinerande aktiviteten. ”Innovativa miljöer” får i så fall en generös och bred tolkning – begreppet blir av med något av sin exklusivitet mot bakgrund av Jacobs beskrivningar. Hon understryker deras oförutsägbarhet – och påminner därigenom om de riskfyllda konsekvenserna (för det fortsatta innoverandets skull) av att bli av med hela sjok av industriella kunskapsmiljöer.

Peter Hall är en framstående röst i diskussionen om innovativa miljöer. Hans stora verk Cities in Civilization [17] är ett slags global historik över dessa miljöer där de uppstått i städer jorden över i skiftande historiska situationer. Men Halls bok har, som jag har uppfattat det, ett rykte om sig att handla om tillväxtens relationer till akademiska forskningsmiljöer, till exempel i stadsregioner som San Franscisco-området eller ”korridorer” som London–Cambridge. Ett kanske inbillat ”rykte” ska man förstås inte tillmäta för stor betydelse – men jag märker ändå att något gör mig förvånad när jag åter granskar boken: den handlar till större delen om utpräglat industriella kunskapsmiljöer. Det kapitel som behandlar ”the City as Innovative Milieu” och de ekonomiska perspektiven, beskriver i tur och ordning Manchester (den första industriella miljön överhuvudtaget), Glasgow (varvsindustrin – tekniken för att korsa oceaner), Berlin (elektronikföretagen och elektrifieringen av samhället), Detroit (kommersialiserandet av bilen) och Tokyo (samarbete stat–företag). San Francisco-området (industrialiserandet av information) finns representerat mitt bland dessa. (Ett extra kapitel om ”kulturindustri” tar upp de teknologiskt nyskapande hantverksmiljöerna Hollywood och Memphis.) Många av Halls exempelberättelser är som en illustration till vad Hillgren, Asplund, Pettersson och Jacobs från var sitt håll diskuterar om arbete, kunskapsmiljöer, ”kollektiva intelligenser” och hur dessa skapar förnyelse och tillväxt inom sig. Peter Hall går verkligen på djupet i sina exempel om människor som utifrån sin miljö, sitt arbetes sammanhang, successivt bygger sin kunskap och upptäcker nya, oprövade kombinationsmöjligheter i ett samtidigt samspel med sin marknad. Men när Hall kommer fram till en punkt i sin text – som säkert en hel del läsare bläddrar mycket målmedvetet efter – nämligen där han till slut föreslår slutsatser för tillämpning i verkligheten av exemplens centrala lärdomar – Lessons for Aspiring Planners – är det som om Hall inte vågar dra de fulla konsekvenserna av sina rön. [18] Han skriver bland annat:

”Building innovative milieux is not something that can be done either easily or to order. Indeed, we may doubt whether in the final analysis it can be done at all that way. It may be better instead to concentrate on more modest objectives, like building high-quality science parks to attract inward investment from existing milieux.”

Förvisso är ”innovativa miljöer” inget utpräglat förutsägbart fenomen. Men nog skulle man våga försöka dra ut i alla fall några slutsatser från Halls typiska exempel? Och inte tycker jag att de i så fall pekar i riktning av det som Hall själv föreslår. Något av det helt grundläggande med de innovationsmiljöer han beskriver är att de är välintegrerade industriella kunskapsmiljöer, där innovationer avgrenar sig inom miljön. Litet eller inget av det han skriver pekar på något sådant som ”science parks” specifikt. Det är som en blind fläck, som Hall inte är drabbad av när det gäller själva studierna av de olika miljöerna, men som slår till när resultaten ska översättas till en planeringsdimension. Det ser ut som en tendens – något liknande kan erfaras också hos andra författare som berör innovativa miljöer – att se och tala om de studerade miljöerna enbart i överförda bemärkelser, liknelsemässigt – men helst inte bokstavligt, på marken.

Kanske kan det ha med en tankens ovana att göra, svårigheten att koppla till den verklighet man själv har omkring sig. Där tanken är styrd, dresserad, att i stället tänka i en annan riktning: bort från det direkt produktiva. När reproduktionen av det produktiva livet (yrkesutbildandet) har lyfts ut och disintegrerats från själva det produktiva livet, har det en tankeväckande motsvarighet i i den fysiska planeringen: hur också allt annat distanseras från den produktiva sfären och denna sfärs rumsliga sidor. Ett vändande av ryggen åt det produktiva som aspekt av de städer vi lever i. Men städer och stadsliknande samhällen är definitionsmässigt ett sätt att organisera sig rumsligt kring produktion: att organisera samlande rum där vi kan utföra arbete i kontakt och utbyte med andra som utför arbete, och förbindelser och faciliteter (t ex bostäder) för att kunna upprätthålla och vidareutveckla detta arbete. Medvetenheten om att en stad är en organisationsform för produktion verkar gradvis ha bleknat.

Vid den myndighet som inom svensk förvaltning ansvarar för kunskapsområdet fysisk planering verkar denna tendens ha nått ett slags fullbordan. Den senaste större publikation därifrån som sammanfattar verkets syn på fysisk samhällsplanering heter ”Stadsplanera”. [19] Titeln är medvetet vald för att signalera en ny, integrerande strävan: ”Vi föreslår att trafikplanering och bebyggelseplanering inte längre ska finnas i våra städer utan ersättas med stadsplanering.” Med bebyggelseplanering avses bostäder i första hand. Därur genereras en lång rad aspekter som på olika sätt sammanfogas till en ”livsmiljö”. Det kan röra sig om ”gående, cyklister och kollektivtrafik”, om ”bilens intrång i staden”, om ”ohälsa” och ”störande transporter”, om ”hållbarhetsfrågor”, ”skilda kulturer”, ”organisationer”, ”utbildningar”, ”språkbruk”, ”medborgare”, ”känslor”, ”män och kvinnor, barn och ungdomar”, ”kvaliteter”, ”gestaltning”, ”upplevelse”, ”identitet”, ”trygghet”, ”skönhet och trevnad”, ”grönska”, ”frisk luft”. Det framgår att det viktigaste i den nya stadsplaneringen – ”den ständiga ledstjärnan i arbetet” – är något som betecknas stadens själ. [20] Inget rör sig om produktion och arbete – sådana sidor av stadslivet är borta ur synfältet. Det framstår som ett okänt faktum att städer organiserar sig kring och i första hand motiveras av produktion (arbete); det verkar till och med okänt att produktion (arbete) alls förekommer i städer. Först efter hundratalet sidor nämns något om näringsliv, som en underavdelning till ”kloster, läroverk, universitet och kollegier”, illustrerat med ett fotografi av en magnolia. [21]

Myndigheten för samhällsplanering heter illustrativt nog Boverket. Det produktiva är bokstavligen bortdefinerat, från början segregerat ut ur de diskussioner som rör sammanhang, rum, fysisk samhällsplanering överhuvudtaget. Boverket är, menar jag, en god illustration till denna inarbetade segregerande reflex. De frågor om det produktiva livet som borde diskuteras utifrån sammanhang och rum, och som verkar kunna ha betydelse för kunskapsreproduktion, sysselsättning och tillväxt, har inte ens någonstans där de kan börja. Kanske en väg till en bättre arbetsmarknad, till bättre rekrytering, till stabilare tillväxt, till växande arbete (innovation), vore att överhuvudtaget börja betrakta de produktiva områdena, att alls vända blicken mot dem. Kanske inte med samma allvar utan till och med med större allvar än det som tillkommer våra privatbostäder och cykelstigar idag?

En ny blick på arbetets miljöer vore kanske första steget till Peter Halls aldrig tänkta eller sagda förslag. Och skulle man kunna tänka sig: där de arbetande miljöerna – socialiserande, lärande, efterfrågerelaterade, värdeskapande, högproduktiva, lågproduktiva, lagomproduktiva communities of practice – skulle vara den grogrund på vilken innovation och forskning växte, i stället för tvärtom? Där den segregerande reflexen i kunskapstillägnandet (oavsett om det sorterades under yrkesutbildning eller högskoleutbildning eller annat) skulle få mindre utrymme? Där uppmärksamheten skulle lämna de externa akademiska etableringarna med sin ännu okända effekt, och upptäcka det som redan pågår? Att man på något sätt skulle vända den dröm man hittills fäst på universiteten ut och in?

 

Noter

[1]Framställningen i det följande om det ”typiska området” efter muntliga uppgifter från Landskronahems Anders Eneborg. ↑

[2]Prövas i Landskrona – det kommunala bostadsbolaget Landskronahem har förvärvat ett 30-tal fristående fastigheter i innerstadsstadsdelar. ↑

[3]The Economist, 2.10.2004. ↑

[4]Sven Gunnar Johansson, Dagens Samhälle nr 12/2006. ↑

[5]Åse Lo Skarsgård Dagens Samhälle nr 12/2006. ↑

[6]Svensk Fastighetsförmedlings Karsten Johansen till Niklas Holm, Sydsvenska Dagbladet 27.12.2005. ↑

[7]Svensk Fastighetsförmedlings Mikael Ekman till Niklas Holm, Sydsvenska Dagbladet 27.12.2005. ↑

[8]Pressmeddelande från AMS, primo december 2006. ↑

[9]Lars Pettersson: Är Danmark bättre än Sverige? – Om dansk och svensk yrkesutbildning sedan industrialiseringen, ØI förlag 2006. ↑

[10]Per-Anders Hillgren 2006, Ready-made-media-actions (avhandling); avdelningarna i fråga är Handkirurgen och Intensivvårdsavdelningen. ↑

[11]Begreppet myntat och utvecklat av Jean Lave och Etienne Wenger (1991). ↑

[12]Asplund 2002. ↑

[13]SDS 18.10.2006 – utgår från min krönika i SR:s ekonomimagasin Pengar 27.10.2006. ↑

[14]Lars Bengtsson, Forskningsparkens betydelse för företagens och regionens utveckling och tillväxt – en studie av Ideon 1983–2003, Lunds universitet 2003. ↑

[15]Jacobs, s 55, The Economy of Cities, kapitlet How New Work Begins. ↑

[16]Jacobs, s 59. ↑

[17]Hall, 1998. ↑

[18]Hall, s 498. ↑

[19]Stadsplanera – i stället för att trafikplanera och bebyggelseplanera, Boverket 2002. ↑

[20]Stadsplanera, s 210 ↑

[21]Stadsplanera, s 162 ↑