Ett intressant fall av irritation beskriver professorerna Sverker Sörlin och Gunnar Törnqvist i uppsatsen Universitet och regioner – ett återbesök, publicerad 2006. [2] Bakgrunden är 1990-talets massiva högskoleexpansion, den som skapade en ny ”geografi av högskolor” från söder till norr: Kristianstad, Karlskrona-Ronneby, Kalmar, Halmstad, Jönköping, Skövde, Eskilstuna och så vidare upp över landet. Det speciella med denna landstäckande utbyggnad – som skiljer den från äldre perioders lärosätesgrundningar – är att den nya högskolan framstått som en ekonomisk framtidssäkring. Snart sagt varje ny högskola har av sina förespråkare betraktats som en investering i ortens eller regionens ekonomi – och i förlängningen, av landets ekonomi. Precis som man tidigare, i industrisamhället, byggde fabriker. Högskolor och universitet är ryggraden i vår nya produktionsgeografi.

Irritationen väcktes av författarna Sörlin och Törnqvist alldeles själva, med hjälp av en bok de gav ut år 2000 [3] där de ifrågasätter bilden av högskoleetableringar och forskning som förutsägbar tillväxtmotor och välståndsbringare. ”Förhoppningarna i regionerna var högt uppskruvade”, konstaterar Sörlin och Törnqvist. Det fanns en spridd och anammad föreställning om hur forskning hängde ihop med produktutveckling i en ”linjär sekvens” som innebar att resultat och idéer skulle spridas från universitetens laboratorier som ringar på vattnet ut i det lokala landskapet där avknoppningsföretag skulle förvandla forskningens rön till produkter och arbetstillfällen.

Irritationen berodde till dels på Sörlins och Törnqvists frågor: Vilket empiriskt stöd fanns egentligen för att investeringar i högskolor gav tillväxt i enskilda regioner? Vilken inverkan hade platsens redan befintliga förutsättningar (som folkmängd, näringsliv och andra resurser) på eventuella framgångar? Vilken betydelse hade det att en forskningsmiljö nådde en viss storlek? Irritationen berodde också på vad författarna kom fram till: nya högskolor kan säkert vara ett led i en allmän modernisering – däremot ingen ”patentmedicin” för hälsosam regionalekonomisk utveckling. Effekterna av akademiska nyetableringar på olika håll varierade avsevärt, påpekade de och varnade för frestelsen att se investeringar i ”kunskap” som ett sätt att reglera regional tillväxt. Det fungerar som roulette, hävdade de, det vill säga enligt mönstret: ”ibland” – ”ibland inte”. Man kan få för sig att läsa in en regelbundenhet, men något entydigt mönster är i själva verket omöjligt att klarlägga. Var det ett nationellt tillväxtperspektiv som diskuterades, poängterade Sörlin och Törnqvist, skulle man tänka sig noga för var i landet spaden sattes i jorden. De underströk att högskolor och universitet förvisso har stor och växande betydelse, men betydelsen visar sig inte genom att forskningen avknoppar nytt näringsliv: ”Istället är det mer generella investerings- och arbetsmarknadseffekter som skapar tillväxten”, konstaterade de båda författarna.

”På sina håll blev reaktionerna på vårt budskap våldsamma”, kommenterar Sörlin och Törnqvist i den efteranalyserande uppsatsen från 2006. Motsagor skrevs i tidningar över hela landet som uttryckte förtrytelse över professorernas ifrågasättande av välsignelserna med den nya, lokala högskolan. [4] Enligt Sörlin och Törnqvist gick budskapet ofta ut på att de inte var insatta i de lokala förhållandena och vilken betydelse en viss högskola faktiskt kunde ha i sitt sammanhang. Om beskrivningen av reaktionen stämmer – överrumpling och harm – är den intressant i sig. Föreställningen som stördes måste vara inte bara stark – utan också särdeles tilltalande, och därmed särdeles värd att bevaka.

Vid ett tillfälle gör jag research till ett radioprogram. Jag ska försöka spåra ursprunget till en idé som socialdemokrater ofta framför: att 50% av alla i en årgång ska studera på högskola. En ansvarig politisk tjänsteman på Utbildningsdepartementet säger att satsningen på högskoleutbyggnad har fortsatt därför att ”det ligger i luften”, och att ”debatten har pekat i den riktningen”.[5] Och, tror han, för att det är ett gammalt mål, som fanns etablerat långt före hans tid. Det vill säga: en föreställning som bärs av egen bärkraft, som har lämnat diskussionsstadiet bakom sig. Medan svenska socialdemokrater tycker att högskolorna skall expandera numerärt, med många nya studenter, varierar borgerliga företrädare temat med att framhålla kvalitet och forskning. Men de båda sidorna förenas av den grundläggande enigheten om att högre utbildning är viktigt för Sverige av nationalekonomiska skäl. Någon helt avvikande uppfattning stöter jag inte på i det politiska livet. Skulle det alltså inte finnas utrymme för någon kontrovers? Den gedigna endräkten söker sin föklaring. Sörlin och Törnqvist har i sitt arbete påvisat att förklaringen i varje fall inte står att finna i några oemotsägliga sakliga argument. Kanske är det en helt annan sorts förklaring som ska prövas?

Ett namn som med säkerhet kommer upp till ytan om någon gör en sökning bakåt i tiden på ”utbildningssatsning” är Daniel Bell. I sin bok The Coming of Post-Industrial Society från 1973 [6] sammanfattar den då berömde Harvardsociologen resultaten av tjugo års egna studier. Dessa pekar, en smula förenklat, på att samhället kommer präglas av kunskap. Ur det tidigare historiska stadiet av ”företagarkapitalism” materialiserar sig ett knowledge society, där det mänskliga vetandet har ackumulerats till tidigare okända nivåer. Det postindustriella samhället beskrivs rätteligen som ett kunskapssamhälle, hävdar Bell, därför att innovationen och framåtskridandet alltmer kommer ur systematisk forskning, och därför att samhällets totala ”vikt” mätt i BNP och sysselsättning i växande grad kan hänföras till vad Bell kallar the knowledge field. [7]

I det postindustriella kunskapssamhället kommer den viktigaste teknologin att vara informationsteknologi, redovisar Bell. Arbetslivets nyckelgrupp blir enligt hans framtidsbild fria yrkesutövare och tekniska vetenskapsmän. En konsekvens är att själva den mänskliga interaktionen blir viktigare än hanterandet av fysiska produkter eller av naturen, och att mänskligt kapital blir den viktigaste resursen. Därför är utbildning en huvudfråga för det kommande samhället. Den riktningen, mot en stor utbildnings- och forskningssektor, är enligt Bell utan frågetecken – den öppna samhällsfrågan kommer snarare att gälla allt det teoretiska vetande som ackumuleras: hur det skall behärskas (av vem) och hur det skall organiseras och systematiseras. Bell spår att universitetet kommer att finnas i det absoluta centrum av denna utveckling och bli till ”den allra viktigaste institutionen i det postindustriella samhället”. Men enligt Bell är en oundviklig konsekvens av detta kunskapsorganiserande samhälle också ett mer tekniskt beslutsfattande, där vetenskapsmän kommer direkt in i politiska beslutsprocesser. Vi har att vänta en byråkratisering av väldiga mått, hävdar Bell från sin utsiktspunkt i året 1973.

Mycket av det Bell skriver framstår träffsäkert och bekant – en tidig förutsägelse av många av dagens hävdvunna uppfattningar. Samtidigt finns den påtagliga föreställningen om framtidens teknokratiska styrning, en idé som i förhållande till hur vi tänker idag framstår helt felkalkylerad Trots ett rikt undersökningsmaterial hamnar han galet i en av sina viktigaste slutsatser. Inte bara faktiskt, utan också värderingsmässigt – en konflikt som Bell ändå har ögonen på mot bakgrund av 68-uppror och framväxande ”motkultur”. Den byråkratiserade framtiden i det postindustriella kunskapssamhället måste för väldigt många (fler än Bell insåg) ha framstått som omöjlig: så tråkig kunde inte framtiden tillåtas vara. Kanske uppfattades redan Bells text av somliga läsare som en uppmaning att revidera bilden: behåll om möjligt de lovande delarna om människans och kunskapens roll i det framtida samhället – men byt ut de tråkigare perspektiven mot något mer tilltalande.

Kanske låter det sig göras. Diskussionen förskjuts de följande åren, och det blir plats för en ny typ av tolkningar. Åter i en svensk kontext är det ett namn som mer än andra dyker upp i sammanhanget: Åke E Andersson. Ur bibliotekets magasin får jag bland de tidigaste posterna som finns angivna på honom fram en bok från 1985. Redan titeln ger aningar: Kreativitet – Storstadens framtid. [8] Andersson verkar inte ha skrivit den helt på eget bevåg, ett offentligt organ står som utgivare och presentatör: Stockholmslandstingets regionplanekontor. Andersson själv är vid denna tid professor i regionalekonomi i Umeå.

Boken presenterar för svensk publik en ny och trendbrytande bild av storstadens roll i framtiden. Dittills har ekonomin ju ansetts vila på stabila tillverkningsföretag, närmast oberoende av geografiskt sammanhang och influenser i den sociala omgivningen. Storstaden ruvar nu på framtidens stora ekonomiska resurs, kreativiteten, ett outnyttjat (och egentligen oupptäckt) värde inbäddat i människorna själva. Men det kan inte komma till sin rätt i den likformighet och monotoni som präglar industrisamhällets arbete och produktion. Här finns nu, enligt Andersson, samhällets stora potential: i den individuella motivationen – om den får utvecklas, vill säga.

Därmed blir arbetslivets förebilder några helt andra än tidigare. Framtiden premierar från och med nu enligt Andersson inte de ”tråkiga”, utan de lekfulla och fantasirika – de som enligt Andersson kan skapa vad det nya samhället efterfrågar: mångtydighet och mångfald, gränsöverskridanden, paradoxer och överraskningar, instabilitet, osäkerhet, kreativa förändringar. De vars arbete präglas av den kreativa processens flöde. [9] Två grundtyper passar in på Anderssons framtidssignalement: givetvis konstnärer, men också vetenskapsmän.

Varken konstnärerna eller vetenskapsmännen kan emellertid komma till sin rätt i en omgivning som alltjämt tänker industriellt. [10] Den mångfacetterade urbana miljön framstår nu som mer än ett trivselvärde: den kan fylla en dittills ouppmärksammad funktion för utvecklingen. Bara där erbjuder sig tillräckligt många potentiella möten mellan olika kreativa förmågor, alltså de människor som sitter på framtidens möjligheter. Andersson underbygger med flera historiska exempel: Renässansens Florens är ett centrum för kommunikation och kapital – det blir också en experimentell miljö där måleri och litteratur möter ny vetenskap. Sekelskiftets Wien, också det kommunikationscentral och finansieringscentrum, blir en konfliktladdad miljö för stridbara konstnärer och vetenskapsmän: Freud, Klimt, Loos, Wittgenstein, Schumpeter med flera. Tar man med också ett modernare amerikanskt exempel som San Francisco Bay Area, kan man räkna nobelpris som ett synligt resultat av miljöns kraft. [11] Sammanfattningsvis: framtiden är alltså ett samhälle som efterfrågar ”kunskap” (vilket redan Bell säger), men dessutom premierar det ”kreativitet”. De nya produktionsfaktorerna, hjärnorna, står inför ett växande behov av att komma i beröring med varandra, vilket genererar enorma behov av kommunikation och kultur. Samhället där alla viktiga saker börjar på ”k” får heta K-samhället. [12]

Åke E Andersson beskriver det vi skall uppleva som intet mindre än en revolution. Han sätter det i sammanhang med tidigare lika omvälvande språng i utvecklingen av samhällets ”transaktionssystem”, det vill säga av produktionens informations- och styrmetoder. Andersson benämner sprången ”logistiska revolutioner”, av vilka historien bara sett tre hittills (medeltidens nya handelssystem; kreditsystemet från 1500-talet; industrisystemet från 1700-talet). Vägarna till den fjärde revolutionen går nu via flera nödvändigheter, såsom bättre infrastruktur för mänsklig kommunikation, men det helt avgörande är en ”kreativ expansion”: hur skall många fler människor än idag bli kreativa? Den viktigaste kanalen är given för Andersson, på grund av dess räckvidd och präglande roll: utbildning. [13]

Utbildning har hamnat i centrum i mångas analys, inklusive Daniel Bells. Men det har funnits en tendens till negativ motivation: till exempel ett hotande sovjetkommunistiskt ”kunskapsövertag”, vilket tidvis har stor plats i den amerikanska debatten. Det vill säga, ytterligare ett ”tråkigt” element i analysen av vad framtiden kräver. Anderssons vision om kreativitet, om mångtydighet och gränsöverskridanden, representerar just det som saknats: ett positivt budskap. En glädje över människans dolda kapital, och möjligheterna att faktiskt, till slut, realisera det. Kritiken mot industrisamhället är inte förbittrad, utan har formen av ett ja till mänskligt skapande och mänsklig arbetsglädje. Anderssons vision har något skönt över sig.

Daniel Bell trodde sig ha myntat uttrycket ”Post-Industrial Society” på 1950-talet, men korrigerar sig själv i en fotnot i boken från 1973. Det första belägget för ordet ”Post-Industrial” finner man enligt Bell faktiskt redan i en bok från 1917, hos en viss Arthur J Penty. Denne Penty var en känd Guildsocialist, efterföljare till formgivaren, samhällsdebattören och författaren William Morris. Boken heter Old Worlds for New: A Study of the Post-Industrial State. Pentys föreställning om det postindustriella tillståndet kan sammanfattas med att alla människors arbete där skulle kunna bli intressantare och konstnärligare. Ordet postindustriell kan alltså denne Penty ha myntat – men idéerna pekar tydligt tillbaka mot lärofadern Morris. [14]

Stockholm är den potentiellt kreativa framtidsplatsen som Andersson syftar på med sin boktitel. Konturerna av en förnyad och spännande miljö träder fram, med så skiftande element som en ny högteknologisk elektroniktriangel runt de norra, parkbetonade områdena, en bioteknisk-kemisk triangel i söder, musikliv och gatuartister, suzukiskolor, en specialskola för bild och form, med mera… insatt i en grön och vattenrik men samtidigt urban omgivning. Kanske kunde man tänka sig att få förändringen presenterad för sig i en inspirerande båtfärd genom den skapande storstad som Andersson ser framför sig i sin bok. I vissa bestämda avseenden skulle en sådan färd inte vara så olik den som William Morris alter ego William Guest gör efter det att han vaknat upp som förvånad gäst hos morgondagen. William Guest/Morris får följa med en roddare på hans tur nerför Themsen, längs ett London som i besökarens ögon är makalöst förändrat. Färden inleder Morris framtidsskildring News from Nowhere – or An Epoch of Rest från 1890 [15] om en radikalt utvecklad storstadsmiljö några decennier in på tjuguhundratalet.

William Morris dröm om ett postindustriellt samhälle är förstås på många punkter olik Anderssons bok. Framförallt gäller det formen: Morris bok är ett litterärt verk, och författaren spelar medvetet med dubbeltydigheten i drömmotivet: har hans berättarjag verkligen vaknat upp? Eller är alltsammans bara hans dröm om en bättre framtid? Morris låter aldrig läsaren sväva i tvivel om att hans bok tillhör traditionen av utopier.

Men likheterna mellan Morris och Andersson är lika intressanta, och de handlar om målet för revolutionen. Exakt hur revolutionen går till lämnar Morris därhän, det är vad den har inneburit han berättar om: som ett stort språng upp till ett högre stadium. En insiktsfull läsare av William Morris, idéhistorikern Ronny Ambjörnsson, har satt det välfunna namnet Skaparlandet till Morris utopi. [16] Det fångar essensen i den nya värld Morris huvudperson möter: allt det fula, monotona och själlösa som tidigare har präglat samhället är borta – allt har blivit vackert och inspirerat, därför att alla som lever i det nya samhället skapar. Arbetet är i grunden förändrat – alla utnyttjar sin kreativa potential. Kreativiteten har i Morris samhälle blivit själva den styrande principen – varje människa får tillfälle att utveckla den. Det gör henne rikare – men det kommer också hela samhället till godo.

Människorna i Morris Skaparland berättar historier om hur det lär ha varit under det mer primitiva stadium som kallades industriepoken: då var arbetet avhumansierat och tömt på mening. I det nya samhället klarar sig de monotona, rent rutinmässiga momenten utan människans uppmärksamhet, de kan förflyttas bortom synhåll för de flesta, till avsides platser. De kreativa momenten, däremot, frigörs och flyttas till nya kreativa arbetsplatser, som är ett slags kombination av verkstad och högskola. Arbetet har utrymme för en det fria sökandets och skapandets glädje som förvandlar dem som arbetar till konstnärer. Det tråkiga arbetet har tagit slut och det roliga arbetet har tagit vid.

Precis som Andersson räknar Morris med en kreativ expansion med hjälp av utbildningssatsningar. Människorna kan utveckla flera sidor av sig själva, av sin begåvning – de kan växa [17] – när samhället i stor skala erbjuder utbildning. Den skiljer sig markant från traditionell skolgång: all kunskap görs tillgänglig för alla, så att allas förmågor utan hindrande skrankor kan komma till sin rätt och bli till bästa möjliga nytta för samhället. Skaparlandets människor rör sig fritt och oförutsägbart mellan en mångfald av arbetsformer och uttryckssätt: humanistiskt, naturvetenskapligt, tekniskt och konstnärligt; målning och matematik, skulptur och kemi, musik och smide, dramatik och statik. [18]

Men nu kommer vi till den verkligt intressanta skärningspunkten mellan William Morris och Åke E Andersson. Det stora lyftet i Morris nya värld omfattar inte bara livskvalitet – det har också frigjort möjligheterna för ett ännu rikare samhälle, samtidigt med den minskade arbetsbördan. ”Vad vi vill göra är att öka vårt välstånd utan att minska vår glädje”, deklarerar Morris, [19] och vidare: ”Vi kommer att få arbetskraft över och blir snart så rika vi bara vill. Det kommer att bli lätt att leva.” Just denna tanke är kanske den mest häpnadsväckande och tilldragande i Morris vision. Men på samma gång utgör den en irriterande lucka i det annars mycket genomtänkta idébygget: Morris kan inte presentera något riktigt belägg för att ett samhälle skulle bli öka sitt välstånd till följd av ett mer kreativt arbetssätt. Nationalekonomi är nämligen ett område Morris inte behärskar, och egentligen intresserar det honom heller inte. [20] Morris håller fast vid sitt skönlitterärt präglade utopiformat, där nationalekonomiska spekulationer inte hör hemma. Möjligheten att göra ett angeläget tillägg till berättelsen om Skaparlandet återstår därmed – lämpligtvis för en nationalekonom som Åke E Andersson.

Ekonomen Andersson kan slå fast att förändringarna kommer inte för att det är kul eller lustfyllt, utan för att det är nödvändigt. K-samhället kräver det. För att kunna bli vinnande i en kunskapsekonomi, där man istället för simpel priskonkurrens och massproduktion ökar sin konkurrenskraft med högt utvecklade produkter och ett ständigt nytänkande, behövs just faktorerna kreativitet och kunskapssökande. När vårt arbete bemängs med mer skapande och idéinnehåll, har det inte bara gjort oss mer självständiga och lyckliga, utan kommer också att ge oss ökade vinster. Fortsatt industrialism gör samhället fattigare, medan skapande kraft och kreativitet gör samhället rikare, i absoluta tal. Andersson har en ekonomisk argumentering för varje steg av bokens resonemang. Den är så omfattande att den inte kan sammanfattas helt kort, men några punkter är i alla fall att de kreativa miljöerna historiskt har varit beroende av riskvilligt och fritt rörligt kapital; att det finns observerbara tendenser och samband som hur investeringsintensiteten ökar i kunskaps- och informationsvärden på bekostnad av materiella värden; att relativa kostnader och vinster med kunskapsutveckling (FoU-investeringar) kan förklara ökningarna, till exempel i effekten på internationell konkurrenskraft; att en värdestegring äger rum till följd av att konkurrensen om marken ökar när de kreativa miljöerna koncentrerar människorna. Andersson redogör för förutsägbara mönster i ekonomiernas omvandling, bland annat i form av en produktcykel, [21] formeln för hur enklare produkter sipprar neråt i hierarkin av produktionsplatser när nya innovationer tillkommit uppe i toppen av produktionstrappstegen – det är en global strukturomvandling som följer på ländernas nationella strukturomvandlingar. Modellen är indelad i tre klasser, där de avancerade K-samhällena (det vill säga de främsta OECD-länderna) motsvarar första klass, och länder utanför OECD tredje klass eller ”slutstation” för produktens vandring neråt, den arbetets botten där ingen kreativitet är att räkna med. Man skulle kunna likna det vid en zonplanering för världens produktionsområden.

Också tanken om Skaparlandets ”avlägsnande från det enfaldiga”, ”lyft till en högre nivå” har sin avspegling i Anderssons ekonomiska bevisning: där heter det ”konkurrensfördel”, ”avancerad”, ”försprång”. När vi går mot K-samhället, behöver vi därför inte oroa oss då enklare industriellt arbete flyttar ut och görs av andra, någon annan stans. Det är en del av scenariot, som Andersson redogjort för i analysen av de lagbundna produktcyklerna. För, som Åke E Andersson försäkrar:

”Allt låter sig naturligtvis inte flyttas ut. Den produktion som nödvändigtvis kräver ständiga tillflöden av övergripande kunskaper har visat sig märkvärdigt fast i sin lokalisering i Nordamerika, Västeuropa och Japan.”

Det förklarar han i en bok som kan sägas vara en avslutande sammanfattning av hans idéer, ”Framtidens arbete och liv”, utgiven 1997. [22] En eventuellt kvarvarande ekonomisk bottennivå i våra egna, utvecklade samhällen – större eller mindre improduktiva socioekonomiska ”öar” som inte lyckas ta klivet in i det nya avancerade och kreativa tillståndet – kan säkert bäras som en marginalkostnad av den nya högproduktiva ekonomin.

Anderssons och Morris framtidsbilder förenas åter av en mycket viktig egenskap: att de ser bra ut. Där företer båda ett grundläggande drag som talar till de mest mänskliga önskningar och förhoppningar. Vem önskar inte att arbetet blir mer utvecklande och roligt – till priset av att få mer betalt för det? Till samma tilltalande känsla bidrar också för just Sveriges del utsikten till en historisk rättvisa: hopp om korrigering av kursen, av den avvikelse från utvecklingen som vi har väntat på skulle ordna upp sig efter att Sveriges relativa välstånd sjönk under en lång följd av år, i strid med vad som var rätt och rimligt. Med ledning av Anderssons förutsägelser skulle det bli möjligt, till och med sannolikt, att få tillbaka den där topplaceringen i välståndsligan som vi egentligen ska ha.

Sätter man det i samband med ett längre utvecklingsperspektiv, går det också att se den historiska logiken. Den fullbordade och högproduktiva kunskapsekonomin som vi ska ta steget in i uppfattas utan ansträngning som ett slutförande, en ”nödvändig konsekvens”, av hela vår flerhundraåriga välståndsutveckling: den följer som en ”bestämd historisk fas i produktionsutvecklingen”. Tidigare tiders löften uppfylls och nackdelarna som uppkommit på vägen är bortarbetade – den nya syntesen kommer att vara fri från de inre spänningar som tenderat att sönderslita det gamla samhället.

En mycket stor skillnad mellan William Morris och Åke E Andersson är att Morris aldrig blev betrodd med några offentliga uppdrag. Han hade ingen officiell karriär, och hans tid sakande också en viss typ av plattformar som skulle utvecklas först senare – till exempel organ för studiet av samhällets framtid. Det svenska Institutet för Framtidsstudier grundades 1987 i Stockholm. Det hade från början en tydligt officiell prägel: sprunget ur ett sekretariat i statsrådsberedningen, statligt finansierat och med en forskningsstyrelse utsedd av regeringen. Åke E Andersson kallades att bli den förste direktören för det nya institutet, som med honom utvecklades från en ganska begränsad verksamhet till stort upplagda forskningsprojekt. Institutet vände sig inte bara till högskole- och forskningsvärlden, utan målmedvetet också till alla sorters beslutsfattare, liksom även medier och intresserad allmänhet. Denna allomfattande målgrupp på alla håll och kanter och på alla nivåer av det svenska samhället kunde vartefter ta del av rönen genom konferenser, hearings, utredningar, debattartiklar, föredrag, böcker och publikationer. Det betydde inte bara effektiv spridning av idéer, utan också, tack vare det officiella trovärdighetskapitalet, att resultaten kunde uppfattas som beslutsunderlag. Åke E Andersson ledde institutet ända till 1998.

När Andersson bär med sig sitt redan omfattande idébagage in i det nya institutet, ökar troligen fordringarna på att det är ”användbart” och ”översättbart” till nya sammanhang. Studiernas begrepp bör göra sig också i politiska förhandlingar och lobbyverksamhet. Vissa bitar passar redan bra som de är, till exempel K-samhällets särskilda rumsbegrepp – ett sådant är ju nödvändigt för att kunna översätta idéerna till konkret samhälls planering: Milano-området, Cambridge–London-korridoren, San Francisco Bay Area med flera (liksom de historiska exemplen Florens och Wien) är -regioner – ”regioner som klarar kunskapsbildning, kreativa arbetsuppgifter och kommunikation.” [23] K-regionsbegreppet verkar ha en viss passande elasticitet: det kan vidgas ut från den ursprungliga, ensamma storstaden med omgivning (som Wien) till ett större sammanhang, ett nätverk av flera storstäder tillsammans (som San Francisco Bay Area eller Öresundsregionen). Andersson återkommer även vid flera tillfällen till något som kallas ”den europeiska utvecklingsbananen”, en tänkt jätte region av kreativitet och tillväxt som sträcker sig från Barcelona i en böj över Norditalien och Nordvästeuropa till England. [24]

Det finns ytterligare en tänkbar förväntan på en chef för ett regeringsanknutet och samtidigt mycket utåtriktat institut för framtidsstudier: att studierna inte bara är en angelägenhet för en storstadselit – att institutet har något användbart för ”alla”. Det verkar i samband med Anderssons erhållna position inträda ett skifte i fokus – jag har inte haft möjlighet att undersöka det mer omfattande, även om det är en avgörande poäng här; jag får tillsvidare nöja mig med att nå fram till detta frågetecken – som har bra nytta av elasticiteten i K-regionens definition. Skiftet kan sägas beskriva en glidande rörelse, från ”kreativ storstadsmiljö” till ”kreativ storstadsregion” till en region som inte längre har några särskilda kännetecken alls. Eller låt mig säga: som inte längre är tyngd av de ursprungliga, ganska specifika kännetecknen – och därför får helt andra förutsättningar att börja översättas till generell politik och mångfaldiga planeringshandlingar. Andersson börjar tala provinsens väl: de svenska K-regionernas antal skall ökas drastiskt och deras lokalisering spridas. ”Vi måste se till att exempelvis sydöstra Småland får sin K-region, att Bergslagen får en, att Mellersta Norrland får en…”, förklarar han i en radiointervju. [25] Av Anderssons idéer om en kreativ människa i en förvandlad storstadsmiljö har blivit en möjlig regionalpolitik. Skaparlandet har kommit långt ut i verkligheten när de nya högskolorna invigs en efter en.

Med de två senaste årtiondenas kanske största uttalade politiska framtidsinvestering satsade i denna plan, bör det stämmas av om framtiden den väntar på fortfarande kan tänkas inträffa. Med tanke på förberedelsetiden för att ta fram vederhäftiga underlag till riktigt långsiktig planering – och med tanke på inkubationstidens längd och inkubationsprocessens tröghet och motstånd mot plötsliga ”revideringar” – finns det kanske anledning att överväga en alternativ plan, eventuellt formad med helt andra utgångspunkter.

Noter

[1] Namnet ’Skaparlandet’ har jag lånat av Ronny Ambjörnsson. I hans bok om den utopiska idétraditionen, Fantasin till makten! (2004), är det namnet på kapitlet om William Morris. Begreppet ’Skaparlandet’ är i mitt tycke alltför bra för att inte bli återanvänt och spritt. ↑

[2] Sörlin & Törnqvist 2006, i antologin Gränslöst – forskning i Sverige och världen. ↑

[3] Sörlin & Törnqvist 2000, Kunskap för välstånd – universiteten och omvandlingen av Sverige. ↑

[4] Det vore idealiskt med en egen genomgång – men jag förlitar mig tillsvidare på Sörlins och Törnqvists beskrivning av reaktionerna, av två skäl: dels framstår den som trolig och rimlig, dels kan författarna knappast ha något eget, osakligt intresse av att särskilt mycket överdriva den negativa reaktionen mot deras personer och ställningstaganden. ↑

[5] Egen telefonsamtalsanteckning, bevarad från våren 2005, research till reportage i Sveriges Radio P1:s ekonomimagasin Pengar. ↑

[6] Daniel Bell 1973, The Coming of Post-Industrial Society. ↑

[7] Bell 1973, s 212 ↑

[8] Åke E Andersson 1985, Kreativitet – storstadens framtid. ↑

[9] Ibidem, t ex s 138–139 ↑

[10] Ibidem, se t ex s 74 ↑

[11] Ibidem, se s 136. ↑

[12] Jfr senare böcker av Andersson, t ex K-samhällets framtid (1988, tills m Ulf Strömquist). ↑

[13] Andersson 1985, se t ex s 74. ↑

[14] Bell 1973, s 37. ↑

[15] William Morris 1890, News from Nowhere – or An Epoch of Rest, sv övers 1978, Nytt från en ny värld. ↑

[16] Ronny Ambjörnsson 2004, Fantasin till makten! ↑

[17] Jag följer delvis i spåren av Ambjörnssons karakteristik, eftersom denna är mycket träffande – se Ambjörnsson 2004, s 170–171, 173. ↑

[18] Min egen tolkning – jämför dock Morris föreläsning ’Hur vi lever och hur vi skulle kunna leva’, i sv. övers. i samlingen Konst och politik (1977), s 85 ff, särskilt s. 99. ↑

[19] Ibidem, se föreläsningen ’Nyttigt arbete kontra onyttigt slit’, s 108, citaten s 116–117. ↑

[20] Ambjörnsson 2004, kommentar på s 186. ↑

[21] Andersson 1985, s 199–202. ↑

[22] Andersson och Sylwan 1997, s 30, min kursivering. ↑

[23] Andersson, uttalande i Sveriges Radio P1 1987, prod-nr 2041-87/1264. ↑

[24] Se t ex Andersson och Christian Wichmann Mathiessen 1993, Øresundsregionen – kreativitet, integration, vækst, s 11–12, där det framgår att bananen i fråga också benämns ”den blå”. ↑

[25] Andersson, uttalande i Sveriges Radio P1 1987, prod-nr 2041-87/1264. ↑