Kanske ser de sig förundrat kring på det exotiska skogslandskapet den sommardag 1970 när de kommer ut från Arlanda och ska bege sig vidare in mot Stockholm. Men det är inte naturen de är här för. Den unge verksamhetsledaren och hans medarbetare har rest till Sverige för att hämta användbara idéer, precis som så många andra under de här åren. En del erfarenheter har de redan gjort med egna projekt i byggboomens Milano, men nu är det något större på gång därnere, och nya metoder behövs. Sällskapet består på typiskt sätt av ett antal arkitekter, bara med avvikelsen att ledaren för gruppen, Silvio Berlusconi, är affärsjurist. [2]

Stockholmsförorterna väcker deras entusiasm: så olikt det Milano de själva tycker byggs med skandalöst låga ambitioner: slentrianmässig bit-för-bit-spekulation, utan helhetstänkande. En av arkitekterna som är med berättar senare att Farsta har imponerat på amatörbotanikern Berlusconi, med den välarbetade landskapet där uppvuxna träd inte behövt offras för byggprojektets skull, och växtplaneringen, där de välskötta rabatterna visar tydligt genomtänkta blomningsföljder. Också Täby och Skärholmen gör bestående intryck, med sina stora bostadsanläggningar skickligt ihopkomponerade med kommunikationer och konkurrenskraftiga köpcentra. Skärholmen minns de bäst – kanske för att de där kan gå upp på höjden och titta ner över alltihop, bostadshusen, lekplatserna, trapporna, gångbroarna, centrumanläggningen, se det som en modell: så här kan man göra.

Berlusconi, VD för det ännu inte särskilt stora byggföretaget Edilnord, återvänder tillsammans med sina arkitekter till Milano och sätter igång. Fem år senare står Edilnords nya nordiskt inspirerade område fullt utbyggt på vad som tidigare varit jordbruksmark i en liten kommun omedelbart öster om Milano: 2 600 lägenheter för 10 000 invånare. Spåren av förebilderna syns tydligt i illustrationsplanen över området – bortser man från de italienska förklaringarna, kan man inte omedelbart skilja den från en ritning över exempelvis ett svenskt område. Stora byggnadskroppar ligger i svagt böjda längor, ibland grupperade runt skyddade gårdar, överallt med generösa avstånd där stora gräsmattor breder ut sig, prydda av trädgrupper och planteringar (grönytan är 85 % av det 70 hektar stora området, framgår det). Husen är organiserade, precis som de ska, i grannskapssystem runt skolor och daghem. Trafiksepareringen är fullständigt genomförd: bilarna kör genomgående på en lägre nivå, på ett fåtal vägar som når vidare direkt in i bostadsgarage i husens källarvåningar. En intressant detalj är att trafikseparering gäller till och med för fotgängare och cyklister, som överallt hålls åtskilda av en rejäl, gräsbevuxen mittremsa. Mitt i området finns ett köpcentrum runt ett bilfritt torg, och strax intill ett komplex med kontorshus samt en form av community centre för idrott och sociala aktiviteter.

Upplåtelseformerna är blandade: ungefär hälften hyresbostäder, hälften med äganderätt. Lägenheterna säljs billigt för att locka folk från innerstaden, som alltjämt har stark attraktion på köparna. Det vill säga: ingen anvisas hit – de som flyttar in agerar med sina resurser på en rörlig marknad, och har gjort sitt aktiva val. Den här anläggningen är ett alltigenom privat projekt, det är developern Silvio Berlusconi och de enskilda investerarna i företaget Edilnord som står bakom. (Vilka dessa investerare egentligen är, hör till de mest omdiskuterade kapitlen i Berlusconis omväxlande biografi – men det går vi inte in på här.) Ingen offentlig makt eller finansiering är inblandad, inte ens något kommunalt stadsplaneringsarbete. Berlusconis bostadsprojekt har alltså inte bara likheter med förebilderna i norr – det visar sig att han ser andra möjligheter.

Berlusconi ger bostadsområdet namnet Milano 2, det vill säga ”ett andra Milano”, ett alternativt Milano – som också är ett nytt alternativ i förhållande till hela den italienska bostadsmarknaden. Uppmärksamheten kan väntas bli stor. Edilnord ger ut en påkostad marknadsföringsbok med massor av färguppslag, Una città per vivere, ”en stad att leva i”, en ny värld för dem som tröttnat på bullret, avgaserna, trängseln och otryggheten inne i det gamla Milano. Boken är full av bilder på barnen – precis som i de nordliga förebilderna skall de ha en trygg uppväxt bland stora grönområden och säkra gångvägar till daghem och skola. Men med en annorlunda förutsättning: i Norden utgör ordnandet för barnen en del av en allmän politik, i det italienska sammanhanget blir det något särskiljande och identitetsskapande, ett extra värde i Berlusconis erbjudande. [3]

Men marknadsföringsboken visar också bilder som inte på något vis känns igen från förebilderna. Lägenheterna är visserligen som i svenska områden staplade i flerfamiljshus, med samma yttre dimensioner och efter samma områdesplan. Men de reser sig med ett annat uttryck. Husen har stora sadeltak med koppardetaljer och en traditionell färgsättning i ”lombardiska” ockra och röda toner. Balkongerna är ”klassiskt” utformade, med mycket generösa mått. Det andas representativitet och borgerliga värden. Marknadsföringsboken förklarar: det är arkitektens avsikt att man skall ”känna igen sig” redan när man besöker området första gången. Eller annorlunda uttryckt: husen vänder sig inte mot de boende med en modernistisk uppfostringsgest. Och det fortsätter på insidan av husen: Lägenheterna är välutrustade och varierar i dispositionen av de frikostiga ytorna (60 % av dem hör till storleksklasserna fyra till åtta rum – de allra största är på 280 m2). Utemiljöerna har inget påvert över sig: planteringar och rabatter är omsorgsfullt anlagda och gräsmattorna pedantiskt välskötta.

Inte heller områdets mer praktiska detaljer är av det neutrala utförande som annars vore förväntat. Husens röda färg återkommer på en mängd objekt i anläggningen: gång- och cykelbroarna, signaler för områdets fysiska trygghet, lyser i den speciella röda tonen, liksom räcken, belysning, bänkar, skyltar, papperskorgar – allt följer ett designprogram. Också det innehåll som döljer sig bakom utsidans visuella identitet blir föremål för förädling: byggmästare Berlusconi engagerar framträdande italienska inredningsfirmor att visa modernt, nordiskt inspirerat kvalitetsboende i en mängd visningslägenheter (inredarna kan konsulteras direkt av spekulanterna).

Det finns också andra intressanta skillnader som inte direkt kan utläsas i planen. Den typiska idrotts- och fritidsanläggningen – områdets community centre enligt den modernistiska planeringens grannskapsteori – visar sig annorlunda tolkad. Här i Milano 2 är de boendes gemensamhetscentrum nämligen en Sporting Club, som istället för studiecirklar och föreningsliv har riktats in på solbad, tennis och umgänge över god mat och vin. Själva medlemskapet i områdets Sporting Club beskrivs som en vital del av Milano 2-konceptet: det inkluderar möjligheten att knyta kontakter och vänskaper utan annan kvalifikation än att man bor i samma område – men under de behagliga former av gemenskap som just goda sporter kan erbjuda (där alltså ingen bara för samvarons skull avkräver intellektuellt eller politiskt engagemang). Människors informella möten i egenskap av grannar kan bli ett viktigt mervärde förutsatt att formerna är de rätta, tycks Berlusconi och hans arkitekter ha konstaterat, liksom att mötena inte ”uppstår” utan vidare ur hypotetiska utfall av enbart rumsliga former – en tankegång som annars är framträdande i den tidens planeringsdiskussioner. [4] De potentiella hyresgäster och lägenhetsägare som Milano 2 riktar sig till önskar inte göra nya bekantskaper hur som helst, var som helst. Områdets Sporting Club är redskapet som ordnar kontaktytorna och ger dem en viss säkerställd kvalitet.

Lägenhetsförsäljningen i Milano 2 tar fart, efter att ha gått trögt i början på grund av flygbuller. Berlusconi har lyckats lösa problemen med hjälp av politiska kontakter (som han utvecklat just genom sin växande byggverksamhet – det sägs att frågan får sin lösning genom tillförandet av ett element med speciell verkan alldeles i närheten av området, nämligen ett sjukhus med en så hög skyddsklassning att det ensamt framtvingar en omläggning av inflygningsrutterna), och får därigenom priserna att börja stiga. Förloppet får en viss social blandning till följd: de som kom först kunde köpa billigare alternativt teckna sig för lägre hyror, och representerar således lägre inkomstnivåer; de som kommer efter miljöförbättringen får köpa dyrare alternativt teckna sig för högre hyror, och representerar således högre inkomstnivåer. Oavsett nivåskillnader förenas dock alla i Milano 2 av en avgörande grundkvalitet: att de har inkomst.

Developern Berlusconi ser dittills outnyttjade möjligheter i den nordeuropeiska förortsmodellen att styra uttryck, kommunicera, programmera in immateriella värden – och därmed möjligheten att tydligt ”produktifiera” en stadsbyggnadsmodell och ge den en varumärkesidentitet. Han ser också möjligheterna i denna modells duplicerbarhet: Milano 2 blir en prototyp, ”inte bara för de 10 000 som bor här, utan för många många fler”, profeterar marknadsföringsboken. Modellen kommer att kunna möta en stor, omättad marknad på villkor som den aldrig anat hemma i Norden – men som kanske är mer i konsekvens med dess typiska drag: en isolerad, färdigutvecklad vara.

Produktionen av Milano 3 söder om staden tar fart ungefär samtidigt som Milano 2 är avslutat. Denna uppföljare, fullbordad först i slutet på 1980-talet, är av samma mönster: flerfamiljshus-i-park, omfattande grönområden, grannskapssystem, trafikseparering. Utformningen av bebyggelsen har varierats något så att husen nu är placerade i kombinationer av L-former, samlade i ”stjärnor” med bilangöringen på insidan, och så att en krans med radhus tillkommit längs områdets ytterkant. Den enda väsentliga skillnaden sitter i att det är mer av vissa saker. Lägenheterna har blivit ännu större och generösare, en del har dubbla terrasser, hobbyrum och vinkällare. Institutionen Sporting Club återkommer enligt samma layout – men kvoten tennisbanor har ökats, aktiviteten ridning har lagts till och swimmingpoolerna växt. [5]

En av de främsta kvaliteterna med den fullgångna förortsmodellen är ”trädstrukturen”: ett slutet system, allt under en förvaltning, hierarkiskt uppbyggd plan, infrastruktur och driftkontroll. Förutom rationell organisation ger det perfekta förutsättningar för installationer av olika nät. I Milano 2 inrättas något mycket framsynt: en tevestudio i en byggnad invid centrumtorget, varifrån televisionskabel tillsammans med de andra näten dras till alla lägenheter i området och förser de boende med en lokalt producerad kanal. (Detta utgör för övrigt själva början till Berlusconis televisionsimperium.) När Milano 3 börjar planeras under 1970-talets sista år har intresset för säkerhet ökat drastiskt (det har bland annat med tidens politiska terrorism att göra). ”Trädstrukturen” är som gjord för att också bilda stommen i ett särskilt säkerhetssystem. I vaktbyggnaden mitt i Milano 3 förläggs en cervello centrale, en datoriserad övervaknings- och larmcentral. Från den förgrenar sig kablarna vidare ut till larmknappar i samtliga lägenheter. Hjälp kan fås på minuten. En förlängning av systemet finns ut till hushållens privatbilar, för den händelse någon skulle bli attackerad på väg in i parkeringsgaraget: garageportfjärrkontrollerna kopplar om till larmcentralen om knappen hålls intryckt några sekunder extra.

När det blivande säkerhetssystemet för Milano 3 studeras visar sig ett problem i trafiksepareringslösningen. Den ambitiösa uppdelning mellan till och med fotgängare och cyklister i två helt åtskilda, smala banor som tillämpades i Milano 2 kunde visserligen motiveras med att den skyddade mot ett potentiellt missbruk (privatbilar skulle annars kunna ”sippra in” i icke avsedda zoner), men ur säkerhetssynpunkt blev den borttagna bilframkomligheten tvärtom en allvarlig svaghet: en bilburen bevakningstjänst skulle inte snabbt och lätt kunna ta sig runt inom området. Gång- och cykelbanor i Milano 3 läggs därför ihop till en enda remsa som motsvarar precis en vaktbilsbredd. Modellens typiska fullständiga penetration för fotgängare och cyklister bär alltså på lösningen till en ny, tidigare okänd ”applikation”.

Bland det mest slående med ett besök i dagens Milano 2 och Milano 3 är att de efter trettiotalet år är fullständigt intakta. Husen ser ut som nya, och skötseln av allmänna utrymmen och utemiljöer verkar minutiös. Bolaget Edilnord har dock dragit sig ur, ägandet är numera fördelat på flera bostadsrättsföreningar och institutioner. Men områdena fortsätter att förvaltas som samlade enheter. Det vill säga – inget har ändrats i hur områdena betraktas och behandlas funktionellt. De är trogna sina miljonprogramsförebilder i den grundläggande planeringen och rationaliteten, i lika mån som de är olika dem i sitt långt mer kultiverade ytskikt. Besöker man den typ av nordeuropeiska originalområden som Berlusconi och hans arkitekter utgick ifrån, finner man utemiljöer som är långt mer torftiga. Husens utförande är påvert. Strukturen har aldrig utvecklats vidare med till exempel säkerhetssystem för de boende. Man har inte någon gång varit i närheten den ambitionsnivå som Edilnord lade sig på. Och inte bara det: originalområdena har på många håll försatts i ett mer eller mindre omfattande socialt och fysiskt förfall. Några gånger har man samlat ihop sig till ambitiösa försök där man kämpar med (det vill säga mot) områdestypens förutsättningar med olika medel: justeringar av byggnadernas volym, försök med ”insprängda” verksamhetslokaler, inglasningar, experiment med ”stadsmässighet”, nya ”riktningar” och ”stråk” på tvärs av den existerande strukturen. Försöken lutar sig mot ett antagande om att det är där ett stort problem sitter – i ”strukturen” – och att det är denna svårföränderliga byggda ordning som hindrar alla försök till utveckling. Hindren består i att det saknas utrymme för förändringar och tillskott av exempelvis verksamheter, och i att den rumsliga segregation som områdenas ”trädstruktur” skapar stryper ett potentiellt verksamhetsunderlag. Dessutom sägs strukturen beröva områdena ”naturlig” trygghet. Kort sagt, dessa bostadsanläggningar uppvisar stort motstånd mot att fungera som en stad. Av den analysen följer slutsatsen att områdenas ordning på olika sätt måste attackeras. Lyckas attacken, kanske utfallet kan bli ett annat och bättre, och den sociala och fysiska nedgången brytas. En sådan önskan är förstås legitim. Men det kan också vara fallet att man ställer utsiktlösa förhoppningar till dessa områden, när man i sin iver att rädda dem försöker bemänga och behänga dem med nya uppgifter och egenskaper. Man envisas med att be dem om något de inte kan leverera – och garanterar därmed fortsatta besvikelser. Man efterfrågar det omöjliga, i stället för att komma överens med förutsättningarna. Vilka är då förutsättningarna?

Milano 3 utgör större delen av invånare och bebyggelse i en liten kranskommun söder om staden – förutom den stora bostadsanläggningen finns bara kommunens ursprungliga lilla kyrkby. Trots avsaknad av allt annat är kommunen ytterst välmående: den har idag den högsta medelinkomsten av samtliga Italiens c:a 8 000 kommuner. Den kommun där Milano 2 ligger – också den liten – har den femte högsta inkomsten. [6] Det betyder att invånarna i Milano 2 och Milano 3 varje dag för generöst med resurser in i de renodlade bostadsområdena. Resurser som kommer från deras verksamma liv i världen utanför, och som har förts in utan avbrott sedan området var nytt. Alla de resurser som någonsin kan behövas för att hålla området upprätt, snyggt och välvårdat – också socialt. De boende har fungerande liv utanför sina bostadsområden, vilket är förutsättningen för deras fungerande liv också innanför området. Pengar och social balans är något kommer utifrån, från hushållens egna källor utanför, och följer med dem in. Ingen tror eller förväntar att resurserna skulle kunna skapas inom området, med hjälp av området.

Också i Sverige byggdes områdena från början med utgångspunkten att invånarnas sysselsättning kunde tas för given – de arbetskrafttörstande industriekonomierna gick av sig själva. Och konstruktionen fungerade också i Sverige – dåförtiden. Men områdena byggdes, i motsats till Milanoprojekten, avhängiga av politiska program och politiskt ansvarstagande, för grupper vars sysselsättning i längden inte var trygg (även om man inte räknade med det då). Idag är en relation till det produktiva livet bortom området inget som kan tas för givet. Försörjningstrådarna är ofta avklippta. Avståndet förlängs ytterligare av områdenas fysiska isolering, och i deras egen närmiljö finns inget att hämta för den som behöver skapa försörjning. Och eftersom ekonomisk utvecklingskraft från början är medvetet exkluderad ur planeringen av en förortsanläggning, blir situationen hjälplös på många håll.

Ibland hörs ett alternativt rop till ”angrip strukturerna!”. Det står för en annan syn på vad kärnfrågan är. Det är när någon helt enkelt ropar på ”mer resurser!”, ”mer pengar!”. Detta rop brukar kritiseras för att representera en ovilja att ”verkligen ta tag i problemen”, eller bara idéfattigdom och enkelspårighet. Men det minst komplicerade har ibland en poäng. Dessa bostadsanläggningars problematik kan knappast vara så mycket mer komplicerad än deras i grunden enkla uppbyggnad. Som alltså är av den arten att den gör anläggningarna beroende av ständiga resurstillflöden utifrån för att kunna fungera. Flyter de ekonomiska och sociala resurserna in från det produktiva livet utanför i ett jämnt och tryggt flöde, så fungerar alltsammans. Boendets enkla förutsättning är en relation till det produktiva livet utanför: man kan alltså bara bo med framgång i en bostadsanläggning av den här typen om man är stark i en socioekonomisk mening. Om en fungerande relation inte finns mellan arbetsliv å ena sidan och en eller flera boende å andra sidan, eller är för opålitlig, har det uppstått ett så kallat matchningsproblem – med svaga människor som befinner sig i områden byggda enbart för starka. Om det kan området självt inte säga särskilt mycket, än mindre göra något. Dess kompetens begränsar sig till att vara bästa möjliga bostad för folk med ordnad tillvaro, något som det kan utföra mer eller mindre väl. Men med rätt förväntningar finns inget som hindrar en bostadsanläggning från att fungera.

Noter

[1]Texten som här följer bygger på en tidigare publicerad artikel (se Arkitektur 1/2006), men sammanfaller inte helt med denna. ↑

[2]Uppgifter om denna resa muntligen från Berlusconis arkitekt Giancarlo Ragazzi vid flera tillfällen under hösten 2005. ↑

[3]Uppgifter om projektet och området Milano 2 hämtade ur marknadsföringsboken Milano 2 – una città per vivere, Milano 1976, kompletterade med uppgifter direkt från arkitekt Ragazzi. ↑

[4]En läsvärd samtida sammanställning (och kritik av) denna diskussion finns i Hilda Saarkoppel & Per Selander: Att bygga för kontakt – en myt? En översikt av fysisk miljö och social kontakt, forskningsrapport från Sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet, nr 11, november 1969. ↑

[5]Uppgifter om projektet och området Milano 3 hämtade främst ur marknadsföringshäftet Milano 3 – una città per vivere più liberi e più felici, Milano u å, kompletterade med uppgifter direkt från arkitekt Ragazzi. ↑

[6]Enligt undersökning från Ufficio Studi CGIA, byggd på uppgifter från Ministero dell’Economia e delle Finanze, redovisad i det italienska affärsmagasinet Capital oktober 2005. Kommunen som Milano 3 ligger i heter Basiglio, den som Milano 2 ligger i heter Segrate. ↑