Veckorna efter kravallerna i Paris senhösten 2005 erbjuder pressen omfattande förklaringsförsök och bakgrundsanalyser. I ett artikeluppslag i Le Monde stöter jag på ett begrepp som verkar helt gängse i Frankrike. [1] Artikeln återberättar hela historien om ett område i en av de kravalldrabbade kommunerna, Aulnay-sous-Bois, norr om Paris. I området, som i svensk översättning kan kallas ”Tretusengården” (efter antalet lägenheter i anläggningen), har kostsamma åtgärder för de boende genomförts bara några få år efter färdigställandet 1970: husens utseende har ändrats, markmiljön har byggts om, ett nytt butikscentrum har etablerats. Flera förändringsprojekt har följt under årens gång, och till slut har även namnet på området bytts ut, till ”Vindrosen”. Begreppet för dessa insatser är att man har reviderat konceptet.

Revideringarna av konceptet har följt på växande problem och instabilitet i området. Befolkningen förändras genomgripande på några år, enligt artikelförfattaren i Le Monde på grund av att det ursprungliga sammanhanget med ett fåtal arbetskraftsslukande arbetsgivare inte kan återställas efter ett antal industrikriser. De som har lyckats ta sig vidare på arbetsmarknaden har också tagit sig vidare med sitt boende, inte minst med hjälp av statligt subventionerade villalån. Samtidigt tilltar renovering och prisstegring i innerstädernas fastigheter, vilket föser nya vågor av försörjningsmässigt instabila, framförallt invandrare från Nordafrika, ut i periferin. Arbetslösheten inom området fortsätter att stiga, oberoende av konceptrevideringarna.

Begreppet ”reviderat koncept”, alltså övergripande ombyggnadsåtgärder i en avgränsad bostadsanläggning, uttrycker att den befintliga fysiska helhetsidén skall tas in för övervägande och justeras; därefter ska anläggningen ”sättas på banan” igen, och nu ge förbättrade resultat för de boendes – den oförändrade faktorns – del. Dessa revideringar är de tillfällen då de största samlade resurserna satsas på ett område. De blir en återkommande arkitektuppgift, i fortsatt konsekvens med det ursprungliga planerings- och projekteringsuppdraget: lösningen på ett antal uppställda frågor byggs fram. Man har börjat med arkitektur – man fortsätter med arkitektur.

De olika åtgärder som revideringen av konceptet består av – följer de någon särskild princip? Kanske kan den beskrivas som att man ändrar eller ökar ett tillskott av ”arkitektonisk energi”. Det typiska angreppssättet verkar vara att föra in något som är motsatt det som först gjorts. Möjligen är avsikten en dialektik: eftersom tesen är så tyngande och massiv, kan en frigörande syntes bara uppstå om en rejäl antites sätts in. Vad motsatsen som förs in med exakthet bör bestå av kan emellertid vara svårt att få fram bara utifrån ett logiskt resonemang. Här är intrycket i stället att de som utformar de enskilda åtgärderna utgår från ett slags medicinskt tänkande – fast inte i modern, klinisk mening, utan snarare en förvetenskaplig medicin, som använder analogier och symmetrier: det sjuka tillståndet behöver balanseras med en symmetrisk antidot. En ond form behöver balanseras av en motverkande form, ett oönskat innehåll balanseras av ett motverkande innehåll. En kurvig linje placeras ovanpå den raka, på den döda punkten placeras liv. Samma tankesätt styr avgränsningen av insatserna: man arbetar med självklarhet vidare på ett och samma fysiska objekt, eftersom det är en ”behandling” av en identifierad ”patient”. Eftersökandet av orsaker, samband och möjliga botemedel stannar vid det som kan iakttas och göras inom den ursprungliga avgränsningen, området som revideras. Balansen skall återställas inom det arkitektoniska objektet.

”Revidera konceptet” är förstås inget som arkitekter gör på eget bevåg, som regel är det ett politiskt bestämt uppdrag. De politiska instanser som erkänner någon form av faderskap för områdena, förväntas också ta ansvar för de återkommande behandlingarna. Men inom politiska instanser kan olika falanger debattera om faderskapets rätta, ursprungliga attribuering. I Sverige anser många att socialdemokrater är historiskt ansvariga för en viss typ av förortsanläggningar, och de problem som tillskrivs dem. I konsekvens med det ser borgerliga partiföreträdare sig som åskådare, utan delaktighet i misstagen, och därför fria att utveckla ”alternativa synsätt” och föreslå ”nya lösningar”. I den interna arbetsfördelningen inom den borgerliga politiken har folkpartiet tagit ”förortsområdenas problematik” som sin särskilda uppgift, som en del av partiets profilering på invandrarintegration.

Folkpartiet sammanställer sin alternativa beskrivning i en rapport, ”Utanförskapets karta – en kartläggning över utanförskapet i Sverige”. [2] Den presenterar inte bara åsikter, utan är en omfattande faktasammanställning. Siffrorna har med hjälp av Statistiska Centralbyrån tagits med specifika, avgränsade bostadsområden i samtliga svenska kommuner som grund för räknandet. Och de redovisas på samma sätt i rapporten: efter samma specifika bostadsområden. Om resultaten i ett område understiger ett förutbestämt gränsvärde – ett ”index” som konstruerats med ledning av tre nyckeltal, nämligen förvärvsfrekvens, skolresultat och valdeltagande – avslöjas därmed enligt rapporten ett utanförskap. Bestämda gränsvärden i kombination med det områdesvisa räknandet gör det möjligt för folkpartiets analytiker att skapa ett fullständigt definierat objekt: utanförskapsområde.

Enligt undersökningens ”utanförskapsindex” fanns år 1990 endast 3 (tre) utanförskapsområden i hela Sverige. År 2002 hade antalet ökat på ett häpnadsväckande sätt till 136. Folkpartiets analytiker har valt ut just dessa två årtal, 1990 och 2002, därför att de representerar topparna i två på varandra följande högkonjunkturcykler. I en sådan jämförelse kan en avvikande utveckling bli synlig, är tanken: pågår en särskiljande trend som inte ”fångas in” av konjunkturåterhämtningarna?

Det växande utanförskapet kan iakttas över hela Sverige, enligt författarna. På somliga håll värre än andra: i Skåne finns det största antalet utpekade områden, trettiotvå stycken, att jämföra med Stockholmslänets tio. Bland de skånska har ”Rosengård Södra” allra lägst (d v s sämst) index i riket, i vilket man förutom de sämsta skolresultaten i landet kan utläsa en minskning av sysselsättningen med ca 55 % från den tidigare mätpunkten. I ett annat malmöområde, Holma, har sysselsättningen minskat med drygt 30 %. Poängen är alltså att detta sker trots samhällets ekonomiska återhämtning i övrigt. I en bättre värld borde resultatet vara små eller inga förändringar av utanförskapsindex när en konjunkturtopp jämförs med nästa. [3]

SCB:s siffror kan enligt rapporten tolkas som att de utsatta objekten drabbas ”mycket hårdare av konjunkturnedgångarna”. Medan andra delar av samhället – det vill säga, andra ”områden” – hämtar sig efter dåliga år, och alltså får utdelning av förbättrade konjunkturer, skickas ”utanförskapsområdena” ännu längre ner i den onda spiralen. Att dåliga tider får ett så mycket större och varaktigare utslag där tycks peka på en exceptionalitet, som i så fall måste klarläggas. Folkpartiets analytiker menar att det därför behövs ett särskilt tänkande för dessa områden.

Med SCB:s siffror i ryggen presenterar folkpartirapporten en ny modell, en ”liberal väg ut ur utanförskapet” i form av en partimotion med ”10 punkter” för kampen mot detta utanförskap. Den slutsats författarna förklarar sig gå in för är tydlig och kanske till och med nyskapande i ljuset av tidigare förklaringsförsök, modeller och projekt: att utanförskapets grund rätt och slätt är bristen på arbete. Därför framhåller man vikten av ”generella åtgärder för ett mer arbetsamt och företagsamt Sverige”. Det verkar alltså finnas en föresats att sätta in frågan i ett större sammanhang. [4]

Men de tio punkterna visar sig intressant nog ha en annan tendens. Det stora utrymmet ägnas åt ”riktade insatser”, ”skräddarsydda” för ”våra mest utsatta bostadsområden”. Åtta av de tio presenterade punkterna anknyter till ”utanförskapsområdena”, snarare än till ”generella åtgärder”. En punkt gäller en annan kurs för den ekonomiska utvecklingen: den skall förverkligas med solidaritetsbanker, små låneinstitut som inrättas i varje område. Dessa skall ge vägledning och kanalisera finansiering till ”den lokala utvecklingen” i de utsatta områdena. Riskkapitalet riktas till ”projekt vars syfte är att utveckla lokala initiativ av ekonomisk och social betydelse för områdets utveckling”, till exempel nya skolor, lokalt förvaltad äldreomsorg och barnomsorg, vidare vårdcentraler och språkinstitut. Det kan också komma i fråga för verksamheter i samhället utanför, som vill gå in och investera i områdets utveckling – men bara om de gör detta, understryks det, inte för syften som ligger någon annan stans än inom områdets gräns.

Det genomgående draget i detta liberala alternativ är alltså att insatserna tänks inom ramen för området, och att ingenting bör gå utanför denna gräns. Det är möjligt att det finns en ideologisk logik i det: tanken att den skall inte hjälpas som inte behöver hjälp. Stöd ska riktas, gå till rätt mottagare – och därmed ter det sig naturligt och riktigt att avgränsa träffytan som noga som möjligt. Men samtidigt – i samma avsnitt av förslaget, i samma meningar – uppstår en del svårigheter. En bärande liberal tanke, den om vem som rätteligen skall få stöd, kommer i konflikt med en annan bärande liberal tanke: den som hävdar värdet av sunda marknadsprinciper utan inskränkningar eller särskilda avgränsningar. ”Solidaritetsbankernas” lån skall enligt förslaget bedömas strikt, ”som i vilken bank som helst”, utefter respektive verksamhetsprojekts möjligheter att betala tillbaka den lånade summan och kunna ”stå på egna ben” på några års sikt. Vilket alltså förutsätter någon grad av utveckling – vinst, expansion – för de låntagande verksamheterna. Svårigheten för författarna – som de själva aldrig upptäcker – blir att förklara hur det skall gå till att hitta anständiga växtmöjligheter för en verksamhet (”börja stå på egna ben”), samtidigt som syftet är uttryckligt begränsat till det område där verksamheten råkar befinna sig. Förhoppningen om verksamheternas livsduglighet är nämligen illusorisk med tanke på områdenas fattigdom och dåliga förutsättningar i övrigt, som författarna själva omsorgsfullt samlat bevis på. Och områdesavgränsingen för verksamheterna, som hindrar vägen ut till de ekonomiska möjligheterna utanför, måste vara en anomali i ett liberalt alternativ.

Folkpartiets författare verkar helt och hållet acceptera avgränsningen som princip. De har, som vi såg, konstaterat att förvärvsläget i dessa områden ”förvärras … mycket snabbt vid en lågkonjunktur”, och de menar att man därför måste agera extra kraftfullt. Författarnas förslag är att man inför ett sysselsättningsmål för varje område: minst 60 % av alla arbetsföra i varje närområde skall ha arbete. Det låter i förstone, liksom det områdesriktade kreditstödet, riktigt och vällovligt. Men också här lurar ett tankemässigt problem med områdesavgränsningen. För ingenstans finns arbetsmarknadens förutsättningar med i beräkningen – den enda beräkningen i rapporten är ju en avläsning i det isolerade snittet ’bostadsområde’ av en yttring, ’arbetslöshet’, vars källor i princip måste ligga utanför avläsningsbegränsningen ’bostadsområde’. Tankefelet i att sätta upp ett sysselsättningsmål för varje avläst bostadsområde är en variant på samma tema som ligger i riktandet av verksamhetsstöd till varje (avläst) bostadsområde. Temat kan uttryckas enkelt: man blandar ihop åtgärderna med analysformatet. Författarna kan därför inte nå fram till några användbara slutsatser – men de lyckas med desto större eftertryck gestalta ett objekt.

Jag tror inte folkpartiets analytikers arbete med att befästa objektet ”utanförskapsområde” som en sammangjutning av människor med vissa tänkta egenskaper tillhopa med en avgränsad byggd struktur bör betraktas som en tillfällighet eller ett isolerat fenomen. Snarare är det ett prov på deras politiska kunnande och/eller känslighet att ge uttryck åt en tendens som syns också i andra sammanhang. Ett intressant exempel hittar jag bland några som borde vara medvetna om den potentiella skillnaden mellan analysformat och problemkälla. En nyhetsartikel i dagstidningen Metro [5] berättar att

”SOCIONOMER UTBILDAS PÅ PLATS”

Det är Göteborgs universitet som hösten 2006 har startat en särskild, som man säger, fältförlagd socionomutbildning. Socialhögskolan flyttar en del av sin utbildning till den invandrartäta miljonprogramsstadsdelen Biskopsgården, som är försedd med

”RIKTIGA FALL
– studenterna kan utgå från autentiska fall
i ett område präglat av utanförskap.”

Den ansvarige universitetslektorn säger till tidningen att han tror modellen kommer att bli allt vanligare i framtiden. Just den här fältförlagda utbildningen kommer att dela sina lokaler med områdets diakoni, enligt artikeln.

Tillgängligheten i det som finns till hands har sin lockelse. Mätningar och analyser låter sig göras med lätthet efter vissa ”områden”, just för att de råkar finnas där, i den tydliga geografiska indelning de en gång planerades och byggdes efter. Men inget i denna indelning behöver ha något särskilt samband med möjliga lösningar på samhällets sysselsättningsfrågor. Det är inte ens säkert att några sammanhängande och direkt tolkningsbara ”utslag” visar sig på den skärm som områdena anses utgöra. När folkpartiets analytiker menar att de iakttar ett ”värre utslag”, betyder det att de räknar med en förbindelse mellan arbetsmarknaden och ”utanförskapsområdet”, av bättre eller sämre kvalitet. Men det exceptionella, mönsterbrytande ”utslaget” pekar väl snarare på att förbindelsen helt enkelt är bruten, att den för ett antal människor inte alls finns. Vilket i så fall innebär att svårigheten är absolut, inte relativ. Det betyder också att svårigheten ska sökas just i en förbindelse – inte i objektet.

Är det möjligen så att de områden folkpartiets analytiker väljer ut till att mätning, och där de hittar sina utslag, råkar förenas av att de i detta avgränsade skick essentiellt ingenting har att göra med arbetsmarknaden och det produktiva livet? Utöver observation och inhämtning av vissa data som relaterar till de boende är ”utanförskapsområdena” inga relevanta enheter för ekonomiska analyser. Kanske är det inte så mycket problematiskt som meningslöst med ett bostadsområdesavgränsat handlingsperspektiv på frågor som handlar om det ekonomiska livet?

Utpekade ”utanförskapsområden” är en typ av anläggningar som är planerade och byggda utan en tanke på ekonomi. Påståendet kan möjligen tyckas vågat: förortsanläggningarna ”var ju” produkter av ett ”modernt” samhälle, upptaget just med materiellt framåtskridande och ”ekonomi” framför allt annat. Men när vi idag ser på förortsanläggningar och ”utanförskapsområden” glömmer vi att man såg helt annorlunda på ekonomin den gången när de planerades och uppfördes.

<

På 1960-talet gick hela den industrialiserade världen på högvarv med tillverkningsindustri. Tillverkning slukade stora mängder arbetskraft. Arbetskraften behövde logeras varaktigt i lämpliga bostäder – här fanns en omfattande samhällsfråga att lösa. Men den frågan berörde alltså inte produktionen, hjulen snurrade på utan någons särskilda omsorger. Ekonomin skötte sig själv. Planerarna kunde lämna frågor om det produktiva livet – och gå över till att helt koncentrera sig på bostadsbehov för anställda och hur de skulle transporteras iväg till arbetstillfällen som ”bara fanns”. I det koncentrerade arbetet med ”bostadsbehov” kunde planerarna bortse från vad som händer om man inte har något arbete utanför att ta tunnelbanan till och om man inte har några pengar att komma hem med. Det var inte ett relevant scenario.

Relevant för planeringen av förortsanläggningar blev en uppsättning typiska handlingar separerade ur det ekonomiska livet. I det scenario arkitekter arbetade med frilades ett fåtal planer (avsikter) som människor kan förutsägas göra sig – att röra sig till några få bestämda mål som butiksfilial, post, skola, myndighetskontor – det vill säga, handlingar som inte var produktivt relaterade. Därutöver de handlingar som bokstavligt närmade dem (och fjärmade från) den produktiva sfären: färdvägarna mellan bostadsanläggningen och arbetsplatserna. Det vill säga, ett scenario där ingen beräknas ha några ytterligare planer i relation till den närmaste omgivningen kring bostaden, [6] och därför inget utrymme läggs ut för nytillskott eller frånfällen (”variation”) bland typiska handlingar. Det vill säga, det saknas utrymme för det ekonomiska livets mest grundläggande mönster i ett öppet samhälle.

Förortsanläggningens upphovsmän uttryckte den ofta i ett diagram, en uttrycksform som visar något väsentligt i tankegången: det abstraherade, förhandsberäknade och avslutade. Men det finns samtidigt ett problem i vår efterhandsförståelse av detta diagram, nämligen att minst en avgörande del är utelämnad: ekonomin. Anledningen till att ekonomin inte redovisas inuti eller i anslutning till diagrammet kan vara att den är underförstådd. Det kan i sin tur förklara att dessa till synes precisa diagram hjälper oss sentida läsare att missförstå vad vi ser – de vädjar i sin välavgränsade form till den högst mänskliga tendensen att inte onödigtvis befatta sig med annat än det man råkar ha mitt framför näsan. Men för att vi ska förstå vad upphovsmännen förstod med diagrammen skulle dessa behöva utvidgas till att redovisa också övriga ingående delar. Bostadsanläggningen byggdes inte för sin egen skull.

Möjligen skulle diagrammet kunna uttryckas som en formel, där några värden är kända av formelförfattaren. Ett av de kända värdena är i så fall den som redan redovisats på egen hand, själva bostadsanläggningen. (Den lockar till att skiljas ut och redovisas på egen hand just därför att den är avslutad, ett känt värde.) De övriga faktorerna skulle fylla i resten av det saknade sammanhanget: förhållandet till den stabilt växande ekonomin. Diagrammet – eller formeln – borde alltså inbegripa hela ekonomin, och målsättningen: stabilitet. Att redovisa sammanhanget i sin helhet på detta sätt skulle kunna ha ytterligare en intressant konsekvens: att det kan framstå som än mindre meningsfullt att utläsa ”typologier”, ”årsringar” och liknande i bebyggelsen, som om de vore något slags jämlikt uppradade ”alternativ” eller ”stadsbyggnadsdoktriner”. (Lars Marcus har talat om vissa efterhandsbyggda bostadsenklaver i centrala stadsdelar som ”parasitära” på innerstadsmiljön. Det laddade ordvalet kan i sig väcka en negativ reaktion, men speglar definitivt något väsentligt av den större bilden: det definitionsmässiga beroendeskap vars sammanhang jag här försöker antyda.) [7]

Vitsen med att börja tänka sig en formel är bland annat att illustrera en grundläggande stelhet – och att den stelheten alltså är en avbild av verklighetens stelhet. Något som inte låter sig böjas, inte svarar på andra frågor än den redan uppställda (och redan besvarade) frågan om hur bostäder och samhällets ekonomi skall förhålla sig till varandra; som inte lyssnar på argument eller goda idéer (en formel kan inte lyssna); som inte låter sig rubbas heller av entusiastiskt mixtrande, t ex att försöka flytta runt på de ingående faktorerna eller stoppa in dem i varandra, med en förhoppning om att de ska kunna utföra andra funktioner än dem som förutsätts av formeln. Formeln låter sig inte brytas upp – allt den kan erbjuda är att visa var det föränderliga sitter någonstans: i ett x som motsvarar produktionen, arbetsmarknaden, den ekonomiska livskraften, en faktor som alltså har berövats möjligheten att påverka själva uppställningen, såväl av formeln som av dess motsvarighet på jordytan. Uppställningen är redan gjord: den fasta, kända faktorn för bostadsanläggningar och boende – b – ligger där den ligger, och behåller sin placering såväl i formeln som på marken, oavsett hur variabeln x för skiftande produktion och arbetstillgång förändras över tiden. Formeln kan inte förändras, den kan bara upphöra att fungera. Och ett felaktigt utfall beror i så fall på förändringar i den rörliga faktorn (arbetsmarknaden, produktionen, ekonomin). Det vill säga, det som händer i bostadsanläggningen med de boende är något som händer eller har hänt utanför, i de ekonomiskt aktiva delarna av samhället. Den är en konstitutivt orörlig och passiv del.

När det sedan verkligen hände, att en faktor i formeln inte uppförde sig som den skulle – de många säkra arbetstillfällena försvann och försörjningen blev osäker för de boende i förortsanläggningen, det vill säga, värdet av x förändrades – uppnåddes inte den avsedda lösningen eller stabiliteten. Kvar på sin plats står dock faktor b. Men även den som inte ser att det är den rörliga faktorn (arbetsmarknaden, produktionen, ekonomin) som genererar en negativ utveckling i b, den som väljer ut b som ett intressant objekt att betrakta och spekulera kring, erfar ändå känslan av obalans: något är fel, något stämmer inte längre. Om alltså bara b betraktas, saknas förklaringen till obalansupplevelsen: då väcks reflexen av att konstruera den orsak man inte hittar. Helst inom synfältet, det vill säga inom området, inom b, för att få till en synlig balans av problem och orsak. Lösningen blir att ta till vara något av det man tycker sig se inom området. Till exempel den ”i grunden onda struktur” som förortsanläggningen fysiskt utgör. Då kan man som möjlig lösning ur denna ”struktur” nämligen skilja människorna.

Under senare delen av 1990-talet växte det i Sverige fram en ideologisk litteraturströmning med ett speciellt tema: att artikulera en reaktion mot de ”strukturer” som hade fångat in människor i välfärdsstaten Sverige och berövat dem deras mänskliga initiativ. Denna opinionslitteratur omfattar en fortfarande växande mängd böcker och småskrifter, och jag vill använda utrymme till att visa fram i alla fall några av dem. Frivillighetens kraft av Lena Adelsohn Liljeroth [8] berättar om människor som från ofta svåra utgångspunkter engagerat sig i organisationer som Anonyma Alkoholister, Kriminellas Revansch i Samhället, Frälsningsarmén och Stockholms Stadsmission. ”De livsöden som framträder är sorgliga och gripande men visar också vilken oerhörd kreativitet och kraft som finns bland dessa människor”, skriver Adelsohn Liljeroth bland annat. Några författare hämtar inspiration från Förenta Staterna, bland andra Thomas Idergard med boken Stad(d) i förändring – medborgarnas omvandling av USA:s innerstäder. [9] Där skriver han om människor i utsatta stadskvarter som förbättrat sin livskvalitet med egna insatser: ”Ett materiellt fattigt liv har i alla fall blivit värdigt. Och i denna värdighet ryms en kraft som kan flytta nya berg.” [10] Dick Erixon utvecklar tankar utifrån sina personliga erfarenheter i idéskriften Svaghetens moral [11] om de ideal han är kritisk till, och den motsats han vill lyfta fram: styrka, kraft. En sampling av citat kan få gestalta idéinnehållet: ”Alla människor har starka sidor”. ”Det är i svåra situationer människors individuella och inneboende styrka blir som tydligast”. ”Är det inte så att det är i våra svåraste stunder vi växer som människor? Att motgångar och problem inte bara härdar, utan också ger oss anledning att vara stolta över oss själva när vi tagit oss igenom dem? (…) Många har aldrig behövt kämpa sig igenom svåra motgångar och har därför ingenting att känna stolthet över. (…) Utan erfarenhet av svårigheters djup kan du inte uppskatta höjders vidunderliga utsikt”. (…) ”En ovillkorlig förutsättning för att en människa med sociala och ekonomiska problem skall kunna komma ur sin situation är att hon själv lyfter sig ur den...”. [12] Plus ett ytterligare som kanske har ett särskilt intresse (jag återkommer till det): ”I tidigare skeden av historien – då livet varit tuffare än vi idag kan föreställa oss – har människor, för sin egen överlevnad, varit helt beroende av att de kunnat ta sig samman för att övervinna alla svårigheter.” [13] Strömningens idéer började sammanfattas och översättas till konkreta politiska mål av Mauricio Rojas, knuten till Timbro och medlem i folkpartiet, bland annat i småskriften Välfärd efter välfärdsstaten [14] där det bärande budskapet är att människor inte är svaga utan starka, och att en ny välfärd därför bygger på egenmakt – alternativt uttryckt med det engelska empowerment som bättre fångar bilden av människans kraft. [15] Avsikten med dessa litteraturexempel är inte att peka ut något som felaktigt, bara att ringa in ett språkbruk som kan tänkas beskriva en, ursäkta uttrycket, ”underliggande tankefigur”. Jag ifrågasätter inte författarnas moraliska poänger. Däremot kan det vara värt eftertanke att deras diskussion syftar till politiska handlingar.

En lång, föregående liberal debatt är alltså sammanhanget för de konkreta åtgärder som föreslås i folkpartiets ”tio punkter” i rapporten ”Utanförskapets karta”: Det finns en kraft i utanförskapets Sverige som inte har tagits till vara och som är det enda som till syvende och sist kan bryta utanförskapets negativa spiral, skriver folkpartiets analytiker i inledningen till punkterna. Skribenten menar att det finns många exempel på kampviljan, både individuell och kollektiv, och framgång trots ogynnsamma omständigheter. Det gäller bara att mobilisera denna kraft, och erkänna behovet av en vital egenmaktsrörelse i Sveriges segregerade bostadsområden som kan vinna kampen mot utanförskapet. [16] Det är något heroiskt som folkpartiets rapportförfattare och författarna till idéskrifterna frammanar för läsaren. Människor som har vaknat till ett nytt liv och självuppoffrande kämpar, ”i sitt anletes svett”, men med förvissningen om att ansträngningarna en dag skall betala sig. Orden väcker bilder och känslor som står i motsats till den hindrande byråkratiska makt som låg bakom uppförandet av ”utanförskapsområdena”.

Föreställningen om individers kraft i förhållande till sin omgivning, sin livssituation och sin framtid har blivit en särskild politisk målbild. Den tar alltså spjärn mot föreställningen om en ”social ingenjörskonst”, alltså en kraft som skall vara motsatt den individuella, som bygger ”stora strukturer” vilka stänger in och utövar sitt ”maskinella” tryck mot individen. Medan den stora, ”strukturella” kraften står för ”åtgärder ovanifrån” och passivisering, det vill säga något sjukt och nedbrytande, associerar den individuella kraften till friskhet, smidighet, något som är ”i trim”. Det sjuka och passiviserande löser inga problem, det kan bara den friska kraften göra.

”Kraften” framstår som hoppet om befrielse, från den förtryckande strukturen och sjukliggörande passiviteten. Att i stället lita till ”den individuella kraften” är att lita till människans ”egna möjligheter”, de som finns runt omkring just henne, hennes möjligheter att ”gräva där hon står”. Det vill säga, att bemästra och göra något positivt av sin situation där hon är – med de begränsade sociala och ekonomiska resurser som är den givna utgångspunkten, blir det liktydigt med: i sitt kvarter, i sitt område. Inte bara problemet, utan också lösningen kan hittas inom ett överblickbara gränser. Det individuella kraftperspektivet ser ut att samverka med den fysiska områdesbegränsningen.

”Att med egen kraft göra något av sin situation” – det är i stort sett omöjligt att vara emot utan att dra misstänklighet över sig. Denna tanke, som alltså skall vara bärande för politisk handling, är så brett utstruken från det moraliska allmängodset att blinda fläckar knappast kan undvikas. Kanske döljer den således ett eller annat förbiseende: vilken roll spelar individuell kraft för samhällsförändringar och samhällsutveckling? Under de senaste tre århundradena måste ”individuell kraft” sägas ha spelat en minskande roll. Mätt mot andra faktorer har den varit en sjunkande framgångsfaktor för den sammantagna utvecklingen. Utveckling har blivit allt mindre beroende av enskilda individers insatser och upprätthållande krafter. I stället har de lösningar som utvecklats i ett ”modernt och ständigt framåtskridande samhälle” konstant syftat till att åstadkomma bättre resultat utan att behöva sätta in väldigt mycket ”kraft”.

Den amerikanske ekonomihistorikern Nathan Rosenberg har beskrivit ett antal egenheter som enligt honom kan förklara ihålligheten och omfattningen i Västvärldens ekonomiska tillväxt. [17] Bit har lagts till bit i ett växande bygge som helt förändrat våra begrepp om var gränserna för människans kraft går. Rosenberg kallar det ett ”västerländskt tillväxtsystem”, som efterhand består av sådant som strukturerad lagstiftning, samordnat bankväsende, bokföringssystem, försäkringssystem, och så vidare, som ökar utdelningen på varje insats av ”mänsklig kraft” jämfört med tidigare, tillsammans med teknologiska och fysiska delar av detta bygge: från handakraft har man gått till ånga med allt större utväxling och vidare till elektriska kraftnät, från muskelkraftens vägforor till kraftbesparande järnväg – och så vidare. Allt med samma övergripande syfte: att för fortsättningen göra sig oberoende av den enskilda människans ansträngningar. Strukturer – energibesparande organisationsformer – fördelar människornas begränsade krafter på ett förnuftigare sätt, som ger allt högre effekt på insatt kraft. Varje ny lösning tjänar alltid till att ekonomisera, och överflödiggöra själva kraftuttaget så långt det går. Den påfallande varaktigheten i Västvärldens ekonomiska utveckling uppstår tack vare dessa strukturer. Den kraftbesparande strukturen sprider en enda insats till en mängd människor och över längre tidshorisonter än den enskildes. Individers oförglömliga insatser, i den mån de alls ägt rum på senare århundraden, spelar en efemär roll i den ekonomiska utvecklingen. Vore fallet något annat, skulle ett land som Nordkorea i stället kunna vara världens ledande nation – med mängder av människors egna krafter heroiskt investerade i individuellt utmattande arbetsuppgifter.

”Kraftfiguren” som hänför sig till ”människor, i ett område” har en nära släkting uppe i den mer abstraherande, ”makroekonomiska” begreppsvärlden. Det är den analoga tankegången att ”kraft” är ett underskattat behov även i ett samhällsekonomiskt perspektiv – men i sådana sammanhang oftare betecknad dynamik. Ur den ohindrade rörelsekraften, ”dynamiken”, skall tillväxt och utveckling forsa – ”dynamik” skulle vara förutsättningen. Också det ett positivt laddat begrepp, i stort sett omöjligt att vara emot utan att dra mera misstänklighet över sig. Och även det ett tillfälle för förbiseenden av samma art. Definierande för utvecklade samhällen överhuvudtaget (inte bara Västvärlden i modern tid) är att de möjliggör välstånd trots dynamiken.

En teknikfilosof och sociolog, Bruno Latour, ger exempel på samhällen där dynamiken är total: de sammanhang chimpanser och babianer lever i med sina artfränder. [18] Relationerna mellan aporna är i ständig rörelse och förändring, därför att de inte är fästa i något annat än relationerna själva. Dynamiken kommer aldrig i beröring med några artificiella restriktioner om de själva får bestämma. Om vi är apor, skriver Latour, är vi hänvisade till de resurser som finns tillgängliga i våra kroppar, i en interaktion ansikte mot ansikte. [19] Chimpanser och babianer saknar således möjligheter till stabilitet, och till de möjligheter som stabiliteten ger. Möjligheten att bygga upp materiell komplexitet och rikedom uppstår först när relationer och interaktion kan stabiliseras genom att fästas i artefakter och bilda strukturer som inordnar och minskar inverkan och beroende av den individuella kraften. ”Ledarhannar” i aktion kan förstås se långt mer kraftfulla ut än torra beskrivningar av strukturer. Men ”så länge som det bara är social förmåga som tillämpas får man inte ett samhälle som är stabilare och mer tekniskt utvecklat än babianernas eller eller chimpansernas.” [20]

Ett tänkt motsatsförhållande ”människa mot struktur” är enligt Latour en missuppfattning av verkligheten vi lever i. Det ger ingen mening att se ”strukturer” som förpliktande objekt för heroiskt motstånd, och det finns ingen mening i att välja ut vissa avgränsade byggda strukturer och på så sätt separera dem från de sammanhang de är en del av. En annan tänkare, den omdiskuterade peruanske ekonomen Hernando De Soto, studerar fattiga områden i tredje världens storstadsperiferier. [21] Även om villkoren där är grundläggande annorlunda, finns intressanta poänger. De Soto har uppmärksammats och debatterats på grund av sin nyskapande beskrivning av fattigdomsproblemet, av somliga missförstådd för att vara en ”predikan” för äganderätten – av andra missförstådd för att vara den allra senaste uttolkningen av den individuella och inneboende ”kraften hos människor”. Exempel på det senare är Dagens Nyheters ledarskribent Peter Wolodarski, som påstår De Sotos budskap vara att ”om människor bara ges rätt att utnyttja sin inneboende styrka kan de uträtta storverk.” [22] Det vill säga, ges rätt att göra det som de redan kan göra, oavsett om de befinner sig i en svår slum, ett efterblivet samhälle eller i en diktatur – men där ”storverkets” innebörd förstås är relativ. De Sotos viktigaste poäng är i stället att fattigdomsproblemet aldrig kommer att kunna lösas såvida inte de rikedomsbyggande strukturerna blir tillgängliga för alla, också i tredje världen: fastighetsregister, folkbokföring, standardiserad skatteuppbörd, systematiserad jämförbarhet av tillgångar, fungerande byråkrati.

Det viktigaste för dem som står utanför är att få tillgång till den hävstång som dessa strukturer utgör: deras kapitalskapande verkan. Med dessa strukturers hjälp byggs kapital, det vill säga bestående, användbara, kommunicerbara och fritt rörliga värden – förutan vilket allt arbete kan sägas vara, i modern mening, bortkastat. Bortkastat därför att det inte medför något ackumulerande, inte når bortom den egna personen, den egna kroppsliga orken, de fysiska objekt man personligen blivit tilldelad, kommit över eller byggt ihop; Tillgången till kapitalbildningens strukturer är en möjlig väg upp ur utkantsslummens isolering, för att komma ut på den ”räls” (min liknelse) som dessa strukturers sammanlagda möjligheter är.

De situationer De Soto arbetar med är bra exempel på verkligt akuta utanförskapsproblem, och lösningen på dem är tillgången till, integreringen av människa och struktur – inte tvärtom. Projekt och hjälpinsatser som vidmakthåller en avgränsning, som är ”speciella” i sitt syftemål, bidrar inte till utvecklingen. De river inga genomgående hinder och öppnar inte de långt farbara vägarna för individers ekonomiska utveckling, därmed inte heller för samhällets summa. De befäster konstruerade och fattigdomskonserverande gränser. Följden av att hävda avgränsning, ”riktade insatser”, och av att hävda en tänkt motsats mellan strukturer och heroiska individer, är av allt att döma regrediering och ökad samhällsfattigdom.

Noter

[1]Le Monde 11.11.2005 resp 18.11.2005. ↑

[2]Rapporten Utanförskapets karta – en kartläggning över [sic] utanförskapet i Sverige, folkpartiet 05.12.2004. ↑

[3]Ibidem. Dessa siffror återfinns på ss 10–11, ss 18–24 och ss 49–50. ↑

[4]Ibidem. ”10-punktsprogrammet” med inledning finns på ss 71–78. ↑

[5]Dagstidningen Metro 16.05.2006. ↑

[6]Jag går här tillbaka på Jane Jacobs formulering i Introduction till The Death and Life of Great American Cities. ↑

[7]Arkitektur nr 6/1993, kommentar till nybyggt område i Ruddammsparken på kanten av Stockholms innerstad. ↑

[8]Lena Liljeroth, Timbro/Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten, Stockholm 2000. ↑

[9]Thomas Idergard, Timbro/Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten, Stockholm 2002. ↑

[10]Ibidem, s 67. ↑

[11]Dick Erixon, Timbro, Stockholm 1999. ↑

[12]Ibidem, citaten återfinns på ss 21–25. ↑

[13]Ibidem, just detta citat återfinns på s 23. ↑

[14]Mauricio Rojas, Timbro/Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten, Stockholm 1999. ↑

[15]Bakom utvecklingen av begreppet ’empowerment’ (’egenmakt’) för just dessa sammanhang stod även ideologerna kring New Labour, särskilt Geoff Mulgan. Inom svensk socialdemokrati gjordes ett försök av Karl-Petter Thorwaldsson (Thorwaldsson 1994). En skrift just kring begreppet ’empowerment’–’egenmakt’ har författats för Timbro av Lars Trägårdh (Trägårdh, Timbro/Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten, Stockholm 2000). ↑

[16]Utanförskapets karta…, folkpartiet 2004, s 71 (i inledningen till politiskt 10-punktsprogram). ↑

[17]Nathan Rosenberg, Västvärldens väg till välstånd, Stockholm 1991. ↑

[18]Bruno Latour, Artefaktens återkomst – ett möte mellan organisationsteori och tingens sociologi, Göteborg 1998. ↑

[19]Ibidem, s 274. ↑

[20]Ibidem, s 55. ↑

[21]Hernando De Soto, Kapitalets mysterium, Stockholm 2004. Se även El otro sendero (1986), eng övers The Other Path (1989). ↑

[22]Dagens Nyheter 14.12.2006. ↑