Författaren till The Death and Life of Great American Cities är på flera sätt en outsider, och det präglar kanske också läsningen av henne. Början på bokens långa tillkomsthistoria har ingenting med arkitekters eller planerares värld att göra – efter påhugg som reporter på lokalbladet The Scranton Tribune lämnar den 18-åriga Jane Jacobs småstadslivet i Pennsylvania för att slå sig fram som frilansjournalist i 1930-talets New York, där hon hittar en nisch i att skriva om New Yorks olika särpräglade näringsdistrikt. Det är först när Jacobs via några redaktörsuppdrag om näringsliv och geografi 1952 får anställning på Architectural Forum som hon kommer i direkt beröring med yrkesgruppen arkitekter och planerare. Jacobs är aningen för gammal – närmar sig 40 – för att uppslukas av deras annorlunda syn på storstaden, i stället blir hon alltmer skeptisk. 1956 får hon möjlighet att hålla ett anförande på självaste Harvard, och vad hon gör är något som knappt någon vågat tänka dittills: en attack på den modernistiska stadsplaneringsdoktrinen. Studenterna applåderar den raka och enkla kritiken, det gör också den store Lewis Mumford som tycker att hon verkar klämmig och gratulerar henne.

Jane Jacobs hade samlat material i flera år, och gensvaret ger henne kraft att börja organisera materialet till en bok. I januari 1961 lägger hon sista handen vid texten till The Death and Life of Great American Cities, och boken väcker stort uppseende. De idéer och personer hon angriper står på höjden av makt och inflytande: Ebenezer Howards grönområdes- och separeringsideal, Le Corbusiers visioner och Robert Moses realmodernism. Även Lewis Mumford står i skottgluggen, med sin bild av det historiskt nödvändiga i den pågående utvecklingen och sina idéer om ”grannskapet” som planeringsenhet. Tidskriften The New Yorker ger den snart sjuttioårige Mumford den passande möjligheten att få kommentera Jacobs debut – han är själv vid denna tid upptagen av att färdigställa The City in History, ännu en i hans långa rad av imponerande tegelstenar. Mother Jacobs’ Home Remedies, ”Mamma Jacobs huskurer” är den ironiska och föraktdrypande rubriken under vilken den överraskade och ursinnige Mumford nu vill göra de många läsarna uppmärksamma på att Jacobs är kvinna – vilket gör henne oförmögen att förstå djupet och vidden av de stora frågor hon har gett sig i kast med! [2] Också en senare och lika känd läsare, Marshall Berman, gör henne i sin mycket spridda bok Allt som är fast förflyktigas till kvinna, dock med avståndstagandet väl paketerat till en bild av Jacobs som en nästan skönlitterär författare vilken känsligt beskriver staden som en mjuk balett av vardagshändelser. [3] Med den sortens ensidiga läsning har hon till och med kunnat framställas som en sorts feministisk ikon, bärare av ett unikt kvinnligt perspektiv som skulle vara riktat bort från ”hårda värden”. [4]

Vad som förenar de här tolkningarna är att de hakar upp sig vid det som egentligen bara är berättarteknik: blicken för personerna, detaljerna, järnhandlaren som öppnar sin butik för dagen, människor på väg genom kvarteret till sina arbeten, tonåringarna som samlas på trottoaren efter skolan, barnskrik om natten – Jacobs har valt vardagligheten som perspektiv. Så har hon som mest allmänt kommit att uppfattas som en stadslivets uttolkare – stadslivet i något slags ren mening, där man snackar på gatan och träffas på puben och ”har förtroende för varandra” på ett specifikt urbant sätt. Spontaniteten, öppenheten och den demokratiska känslan i ett sådant stadsliv kunde vid tiden för bokens utgivning uppfattas som ett hoppfullt alternativ, bortom högmodernismens abstraktioner. En alternativ modernism, befriad från de tråkiga, ovidkommande företeelser som låg bakom stadsplaneringens själlöshet och destruktivitet: ekonomi till exempel. Men vardagligheten och de konkreta bilderna från gatans liv var inte huvudsaken – de var en slughet från Jacobs sida. Med hjälp av järnhandlaren och de andra karaktärerna som lockbete vill hon fånga in och få med läsaren till långt mer komplicerade frågor.

Det är bara det att Jacobs inte helt lyckas i sin avsikt. De upplivande detaljerna blir så många och utförliga att de skymmer klarheten och får uppmärksamheten på avvägar innan hon har hunnit fram till sin huvudpoäng. The Death and Life of Great American Cities är en mycket tjock bok, närmast oöverskådlig trots indelning i delar och kapitel. Det är svårt att snabbt avgöra var det viktigaste kan tänkas stå, och kanske är det just därför många tar fasta på det som står i första delen, The Peculiar Nature of Cities, den där Jacobs målar upp de levande tablåerna från trottoarer och grannskap – de har helt enkelt inte orkat längre. Men Jacobs själv skriver att det är den därefter följande delen av boken, del två, The Conditions for City Diversity, som är den viktigaste: den som handlar om städernas ekonomiska funktioner. Jacobs skriver: While Part I is principally about the social behavior of people in cities, and is necessary for understanding what follows, Part II is principally about the economic behavior of cities and is the most important part of this book. [5]

Så här tror jag att man kan förstå Jacobs mest kända bok, och kanske lättare läsa utan att tappa bort sig: Den mycket lästa första delen är inte Jacobs egenhändigt formulerade teori om stadslivet, utan framförallt ett svar på vissa påståenden. Femtiotalets modernistiska stadsplanerare påstår att deras modeller har en rad önskvärda effekter: trygghet; kontakt mellan människor; barnens förbättrade hälsa och fostran; stimulerande rekreation; det goda grannskapet. Jacobs bemöter planerarnas anspråk mycket bokstavligt, hon använder deras påståenden, punkt för punkt, till att bygga upp sin egen kritik. [6] Men hon kommer inte bara med motpåståenden, i stället vänder hon ut och in planerarnas normativa berättelse till en egen deskriptiv och analytisk berättelse. [7] Det vill säga: Jacobs tar i den första delen ifrån stadsplanerarna deras egen agenda genom att med metodiska iakttagelser av den existerande verkligheten visa hur det är stadsgatorna och deras trottoarer som i själva verket besitter alla dessa utlovade förmågor. Planerarnas argument vilar på myter och fantasier, menar Jacobs, men de är upprepade så ofta och så medryckande att de blivit till sanning.

Med en reviderad, riktigare karta i handen på läsaren – den som hon lagt ut i bokens första del – vill nu Jacobs gå vidare till det som hon själv verkligen är intresserad av: städerna och ekonomin. Ett ämne som för de modernistiska stadsplanerarna var en blind fläck – och därför följdriktigt inte finns med i det konsekventa genmälet i första delen. Planerarna hade överhuvudtaget inga påståenden om samhällets ekonomi, hur märkligt det än kan tyckas. Det är ett förbiseende av format – men det har en sorts logik. När Jacobs bok kom ut 1961 verkade hjulen i den industrialiserade världen snurra på av sig själva. Eftersom näringslivet tycktes klara sig utmärkt utan särskild uppmärksamhet, hade planerarna gått över till att helt koncentrera sig på bostadsbehov för de anställda massorna: de kunde bortse från alla frågor om hur tillväxt genereras och hur en marknad organiseras fysiskt. Därför har ekonomin har ingen plats i de nya planer som manglas ut vid den här tiden. Och det bekymrar Jacobs mer än något annat. Men hon är alltför före sin tid: de problem som kan uppstå när frågor om ekonomisk livskraft ignoreras sysselsätter Jacobs decennier innan omgivningen är mogen att börja intressera sig för saken.

Vad går då Jacobs ekonomiska idéer för staden ut på? Mångfald – diversity – var det sammanfattande ord Jacobs valde ut till bokens huvudavsnitt, därför att det bäst fångar in vad de doktrinära vill slippa handskas med i sina grovt förenklade modeller. Mångfald är vad ekonomisk livskraft bygger på i första hand: det krävs en ständigt återväxande mångfald av nya verksamheter och idéer för att ge samhället och produktionen tillräcklig fart framåt och för att undvika stagnation och samhällsekonomiska haverier. Jacobs urskiljer fyra viktiga punkter för stadsplaneringen, som med någon frihet kan återges så här: [8]

Det är för att öka utbytet och tillväxtmöjligheterna som man behöver planera för mängder av funktioner på samma plats (inte för variationen i sig).

Det är för att öka tillgänglighet, genomströmning, exponering och spridningseffekter som man behöver planera för mycket gata och mindre kvarter (inte för någon vag trivseleffekt).

Det är för att kunna ha en spridning i förnyandet av fastighetsbeståndet, och därmed spridning i hyresnivåer och verksamheter, som man behöver planera för många mindre fastigheter (inte för vykortens skull).

Det är för att öka och bredda efterfrågan som man behöver planera för koncentration och blandning av människor (inte för den häftiga känslan).

De sista delarna av The Death and Life of Great American Cities ägnar Jacobs dels åt att fördjupa resonemanget om staden och ekonomin genom att beskriva faktorer som skapar omvänd dynamik (förfallsprocesser, överetablering), dels åt egna förslag till lösningar på problemen. Jag går inte närmare in på de avsnitten denna gång.

Mycket av Jacobs tankemödor från det sena 1950-talet verkar först nu komma till sin fulla rätt, när vi just lever i en omvänd situation i förhållande till det industrisamhälle som fanns då boken gavs ut. Sysselsättning och tillväxt är inte en självgående maskin längre. Det finns ingen tillverkning som slukar oändliga mängder arbetskraft som kan portioneras ut i bostadsområden. Vi befinner oss i ett läge där andra ekonomiers växande förmåga slår ut tillväxtperspektiv som vi tog för givna, och där vi i Europa och Nordamerika åter måste intressera oss för ekonomins och tillväxtens grundläggande byggstenar. Jacobs öppnar dörren till dessa frågor, och det är vad böckerna hon har skrivit efter The Death and Life of Great American Cities handlar om.

Jacobs nyfikenhet och verklighetshunger gör att hon efter de första framgångarna inte vill stanna vid trottoaren, grannskapet eller den enskilda staden som åskådningsplats. Hur ser det ut på avstånd, i större sammanhang? Vad är egentligen bebyggelseansamlingarna på kartorna, dem vi tillfälligtvis kallar ”städer”? Varför växer vissa av dem ibland, och andra inte? The Economy of Cities, som utkommer 1969, bygger på en liknande berättarteknik som förstlingsverket, men är mognare och mer koncentrerad. Jacobs berättar sina stories, som leder läsaren tillbaka till den spännande verkligheten. En teori om ekonomi och tillväxt tar form i raffinerat enkla exempel som uppkomsten av bh:n i New Yorks textilkvarter, de mest avancerade tejpprodukterna genom misslyckade försök med sandpapper i Minnesota, och diverse kopierade cykeldelar på olika bakgårdar i Taipei som så småningom blir en konkurrenskraftig cykelindustri. En av huvudpoängerna i den teori hon presenterar är att nya produkter och tjänster inte kommer ur den blå luften, utan att de uppstår ur befintliga produkter och tjänster. Arbete förökar sig genom ständig delning, men inte i Adam Smiths enkla mening om hur man delar upp en enda befintlig process. Det skall förstås generativt: existerande arbete är det som framföder helt nya linjer av arbete. [9]

Bh:n och den vidhäftande tejpen i Jacobs exempel kan på engelska kallas breakaways, alltså något som avgrenats och brutits ut ur en tidigare linje. På svenska kanske vi kunde säga nya ”skott”. De nya skotten uppstår i konkreta arbetssituationer, och ju rikare och ju fler dessa arbetssituationer är, desto mer nytt arbete kan alltså genereras. Eller som Jacobs skriver: The greater the sheer number and varieties of divisions of labor already achieved in an economy, the greater the economy’s inherent capacity for adding still more kinds of goods and services. Also the possibilities increase for combining the existing divisions of labor in new ways. [10] Tillväxtmöjligheterna – växtchanserna för nya skott på ekonomin – ökar ju större mångfalden blir, konstaterar alltså Jacobs; och återknyter därmed och gör ett nytt skott på arbetet med den centrala tankegången om mångfald i The Death and Life of Great American Cities, den som där alltså utvecklas under rubriken The Conditions for City Diversity. Den större mångfalden, och därmed de större kombinationsmöjligheterna – vilka kontaktvägar, vilka kompetenser och vilka andra behov nya skott i produktionen kan tänkas ha går inte att förutsäga – finns i städer. Således är ekonomisk utveckling något som skall sättas i samband med just städer. En nation producerar ingenting, den skapar begränsningar, förutsättningar, beskattar, räknar, gör upp statistik. Städer (och stadsregioner) producerar, och importerar och exporterar till varandra – och deras utbyte med varandra utgör den ekonomiska aktivitet som kan bli till tillväxt.

Innovationer kan vara de nya skotten på produktionen, men en ännu större ekonomisk kraft är enligt Jacobs det kopierande momentet: att imitera processer är ett långt snabbare och lättillgängligare sätt att skapa nya skott på produktionen än att uppfinna. [11] Man börjar tillverka billigare eller bättre ersättningar för dittillsvarande importer från andra städer och stadsregioner – som den sammanfogade cykeln i Jacobs anspråkslösa exempel från Taipei. Under vissa omständigheter går städer och stadsregioner in i starka faser av ”importkopiering” och det är då de börjar växa explosionsartat. Strömmarna vänder också i nya riktningar: importersättningar blir till nya exporter. Jacobs skriver om detta i slutet av 1960-talet, då det fanns en synlig relation till en bred varuproduktion även i Västvärldens städer. Idag har vi en period av minskat fokus på den delen av ekonomin bakom oss – men åter är hon inne på poänger som visar sig först med fördröjning. Nu ser det ut som att många av det ekonomiskt expansiva Kinas städer och stadsregioner går igenom de faser av explosiv växt byggd på importkopiering som Jacobs beskriver – vilket å ena sidan leder till protester från västerländska företag och ämbetsmän (som har glömt hur vi själva byggde vårt välstånd för dryga hundra år sedan med friskt kopierande av varandras produkter och idéer), och å andra sidan, förhoppningsvis, till självprövning om våra egna ekonomiska strategier.

Cities and the Wealth of Nations – Principles of Economic Life från 1984 är en ganska direkt fortsättning, men med en viss scenförändring: under 1970-talet har Västvärlden genomgått en kris, och utvecklingen i Tredje världen har avstannat. Det lockar fram en våg av stödåtgärder för fattiga regioner och länder. Ytterligare en gång vidgar Jacobs synfältet: Hur förhåller sig städer till hela regioner och stater? Varför stagnerar vissa regioner, andra inte? Vad betyder förekomsten av en urban ekonomi för möjligheterna till utveckling och välstånd i hela regioner och stater? Jacobs menar i korthet att den är nödvändig – ingen utveckling kan drivas enbart med utgångspunkt från jordbruk eller få och spridda näringar, oavsett om dessa genererar stora inkomster. Det måste igång ett utbyte mellan växande städer, präglat av växande mångfald – en tankeväckande iakttagelse idag, när urbaniseringen har tilltagit kraftigt över stora delar av jordklotet, och ser ut att vara starkt tillväxtdrivande i sig själv (se till exempel utvecklingen i Kina och övriga Ostasien). Tankeväckande också i förhållande till en idé som samtidigt blivit populär bland många frihandelsförespråkare i samband med den nyvaknade debatten om Afrika, nämligen den att Afrikas möjlighet till tillväxt skulle ligga i en satsning på jordbruksexport.

Jacobs arbete om städerna och ekonomin avslutas vid millennieskiftet 2000 med en fjärde bok, The Nature of Economies. Nu tar hon in också naturen i sitt växande synfält – det är tankefrön som faktiskt finns redan i The Death and Life of Great Americans Cities, nämligen att avmystifiera vår syn på det ekonomiska livets förunderliga förändringar genom att jämföra med till exempel tillväxtprocesserna och informationsflödena i naturens egen ”ekonomi”.

Däremellan kom Systems of Survival (1992), ett mycket intressant tankeexperiment i dialogform om hur olika av människans verksamhetsfält styrs av skiljaktiga moralsystem, och att det i själva verket inte är mer än två poler vi ständigt rör oss mellan: en som skulle kunna kallas ”väktarmoral” eller kanske ”familjemoral”, och en som skulle kunna kallas ”handelsmoral”. Idéerna är definitivt intressanta i en diskussion om grunderna för samhällsekonomin, om hur man hanterar en eventuell motsättning mellan offentligt och privat (en sådan motsättning speglas dagligen i debatter och politiska strider, det räcker att öppna en dagstidning vilken som helst för att hitta belysande exempel), och därigenom också i en diskussion om ansvarsfördelningar och gränsdragningar i samhällsplaneringen. Den diskussionen tänker jag, med bland andra Jacobs hjälp, återkomma till framöver – dock inte här.

Jane Jacobs särskilda förmåga är att tänka helt själv och formulera sig utan hjälp av skråspråk eller övergående trendbegrepp. Hennes ursprungliga undersökning i The Death and Life of Great American Cities, med syftet att försöka ge en meningsfull beskrivning av staden, var i sig en total innovation i förhållande till den modernistiska stadsplaneringslära som saknade täckning i iakttagelser av verkligheten. Man vill gärna tänka sig att denna modernistiska lära hanns ikapp och slogs till marken av just verkligheten, och att Jane Jacobs därmed på något vis har vunnit idéstriden med sin realism och sin empiri. Själv menade hon att det intressanta är hur lite hennes budskap har trängt igenom, trots all uppmärksamhet. [12] I den flod av intresse för det ”urbana” och för de större sammanhang hus och projekt är delar i som svept fram under 1980- och 90-talen vill jag hävda att tyngdpunkten legat på att övertyga, snarare än att analysera och beskriva i en mer användbar mening. Ofta får det ”urbana” intresset formen av suggestiva eller eleganta tolkningar, gärna i form av icke närmare definierade ”migrations”, ”processes”, ”mutations” och dylikt, som påståenden om vad städer är och vad som händer med dem. Det vill säga, en metod fortsatt grundad på samma retoriska tradition som de modernistiska visionärerna arbetade i. Och några som faktiskt har förhållit sig Jacobs, rörelsen New Urbanism, verkar ha förbigått hennes kritiska frågande och dynamiska perspektiv (det vill säga, hennes fokus på den ständiga förändringskraften i städer) på jakt efter mer bestämda recept där verkligheten kan färdigdefinieras i regler och gränser, i yttranden om hur saker ”bör” vara.

Vill man föra ett kunskapsområde framåt, kan man väl knappast ställa sig på något mer förrädiskt än de retoriska axlarna – de pulvriseras ju under en så fort någon annan klipper till med något som låter bättre, ser coolare ut, känns mer hoppfullt etc. Jacobs är inte vetenskapsman. Men kanske alla de bra frågor hon har kommit på och de teorier hon har börjat plocka ihop fortfarande bär på en outnyttjad potential som bidrag till en rörelse iväg från ett retoriskt och normativt – ”förespråkande”, ”påstående” – synsätt mot ett deskriptivt och analytiskt. [13] Det borde gå att ställa mer på hennes axlar för att utveckla de konkreta sambanden mellan stadsplanering och ekonomi.

Noter

[1]En tidigare version av texten är publicerad i Arkitektur 3/2006. Vissa förändringar har här gjorts, men i sina huvuddrag är den sig lik. ↑

[2]Lewis Mumfords uppläxning av Jacobs finns på s 148 ff i The New Yorker 1 december 1962, under hans fasta rubrik The Sky Line. ↑

[3]Marshall Bermans Allt som är fast förflyktigas utkom i original 1982 och på svenska 1987 (Arkiv förlag), och i denna utgåva återfinns Jacobs-avsnittet på ss 303–306. — En rättvisande kommentar av Bermans slarvläsning av Jacobs, och dessutom en mycket intressantare läsning av henne, finns som ett eget kapitel i Johan Asplunds Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft, Bokförlaget Korpen 1991. ↑

[4]Jacobs påstådda kvinnliga perspektiv kan representeras exempelvis av en kortare kommentar av Anna Lundeqvist i Boverkets rapport 1996:4, Hela Samhället – jämställdhetsaspekter på fysisk planering och byggd miljö. ↑

[5]Jacobs 1961, ungefär mitt i kapitlet Introduction. ↑

[6]Jacobs 1961 – begrunda ämnena för kapitlen i bokens första del! ↑

[7]En diskussion om denna motsättning i frågor om urbanism och stadsplaneringsteori förs av bland andra Françoise Choay, Bill Hillier och Lars Marcus, till mig förmedlad genom Marcus (Marcus 2000). ↑

[8]Jacobs 1961. Jag har alltså tillåtit mig att tolka och hitta egna formuleringar, jämför gärna med Jacobs text – punkterna sammanfattas mot slutet i kapitel 7, The generators of diversity, i del 2, The Conditions for City Diversity. I den svenska utgåvan (Bokförlaget Daidalos, Göteborg 2005) återfinns de på s 176. ↑

[9]Jacobs 1969, kapitlet How New Work Begins, s 55. ↑

[10]Jacobs 1969, s 59. ↑

[11]Jacobs 1969, s 63. ↑

[12]Se till exempel Jacobs eget förord till 1992 års upplaga av The Death and Life of Great American Cities och intervju med Jacobs i Metropolis mars 2001. ↑

[13]Se not 7. ↑