När vi talar om hållbarhet är det oftast miljö, ekologi och klimat det handlar om – grön hållbarhet. Men vi har också begreppet social hållbarhet – och även ekonomisk hållbarhet. De har en tendens att komma lite mot slutet av meningen, pliktskyldigt, med en snabb uppräkning av allmänt hållna goda föresatser, medan den ekologiska hållbarheten har byggt upp en alltmer solid volym av påvisbara sammanhang och hårda fakta. En del säger att det är lika bra att man låter det vara så, ”för man ska inte urvattna hållbarhetsbegreppet”. Den sociala hållbarheten har svårigheter att ta sig in i samtalet.

Varför?

Jag har en idé – jag vet inte hur unik den är, men i alla fall: Att det finns två helt olika slags tankesystem kring hållbarhet, så som vi talar om den idag – två tankefigurer som inte går ihop. Som inte är kompatibla. (Nu talar jag om miljöns hållbarhet.)

Den ena är kretsloppstanken. Den ekologiska blicken på naturens helhet, hur allt hänger ihop. Situationen.

Den andra är ett stadietänkande. Det är när vi talar om ”klimatmål”, ”miljömål”, om steg vi ska uppnå, trösklar vi ska passera, ett bättre ”sedan”, som vi ska fokusera framåt mot.

De här två – stadietänkande och kretsloppstänkande – är inte förenliga. Det är två olika sätt att betrakta verkligheten. Och det är stadietänkandet som har övertaget.

Vi har det djupt rotat i själva bilden av vårt samhälle, att vi har arbetat oss framåt genom historien, genom historiska stadier, gått igenom moderniseringsepoker – varav vi nu är i den senaste. Den kallas ibland kunskapssamhället, och dess senaste utveckling, eller stadium, är en grön omställning, att nå upp på nästa nivå där – eftersom de tidigare problemen hör tidigare tider till, det är redan passerade stadier.

Här har vi kanske början på svaret: En social hållbarhet ryms inte i ett sånt schema. Den ramlar ur, går inte att få in, just för att stadietänkandet – omställningstänkandet – bara ser framåt, ser ett mål. Inte en situation. När man ser framåt, och alltså inte ser en situation, då ser man heller inte det som är längre bak. För den framåtseende uppstår en blind fläck.

Ett socialt perspektiv förutsätter att man ser en situation – det ligger i själva begreppet.

Den här blinda fläcken – vad har den brett ut sig över? Jag tror jag har ett exempel: ”Utanförskap”. Jag menar: begreppet utansförskap. Vad är det det begreppet försöker säga? ”Här har vi samhället, på väg vidare upp. Och så har vi några bitar, en rest, som hamnar utanför den riktiga bilden, och inte är värd annat än att kallas utanförskap”.

Och det är faktiskt på liknande sätt med ekonomisk hållbarhet.
Men med en viktig skillnad: När det gäller den sociala hållbarheten märker vi direkt att den inte passar in i stadietänkandet, att det inte går – det är som att försöka trycka den fyrkantiga klossen genom det runda hålet i plattan. Det går inte.
När det gäller ekonomin, däremot, är det på ett helt annat sätt möjligt att skapa en illusion av att den går att passa ihop med ett stadietänkande. Vi har ägnat oss intensivt åt det de sista 20 – 30 åren. Med idén att vi lämnar industriepoken, och går in, eller upp, i kunskapssamhället. Den idén handlar ju om vår ekonomi: att ekonomin går upp i ett högre stadium. Ett högre stadium där vi tänker ut idéer, i stället för att tillverka saker, som man gjorde i det tidigare stadiet.

Och att vi säkrar vårt framtida välstånd genom att skapa ett system för framtagandet av de här avancerade idéerna som ska öka vår konkurrenskraft och distansera oss från dem som är kvar på de lägre stadierna. Ett system som vi lagt stort engagemang i att planera och bygga: högskolor, forskningsparker – punkter där vi har bestämt att framtiden ska uppstå. Ett slags zonplanering (eller funktionsseparering), där vi ordnar sådana områden, tydligt avskilda från det produktiva samhället runtomkring.

Och zonplanering också för hela världen: här uppe i norr tänker vi ut de avancerade idéerna, där borta – eller: ”där nere” – kan de tillverka det vi tänkt ut.

Detta är en illusion. Men som jag tror man kan få trovärdig just genom att den är riktad framåt, placerad bland mål i framtiden, i det som inte finns just nu men som ska uppstå. Ekonomi är nämligen något vi vants vid att det ska röra sig i en abstrakt rymd av prognoser och modeller, bortom nuet, bortom det omedelbart fysiska...

Men, som sagt, det är en illusion. Ty den som har varit det minsta uppmärksam vet att verkligheten tränger sig på, och att den här modellen som jag beskrivit inte håller. Världen har redan förändrats, vi har ingen makt att peka ut gläntor i skogen här hos oss som de platser där framtidens välståndsbringande idéer ska uppstå; vi kan inte förlita oss på forskningsparker som inte presterar nämvärt bättre än andra delar av vårt näringsliv; vi kan inte sätta alltfler aktier i ett utbildningsväsen som gör allt sämre ifrån sig.

Men om man tar det andra tänkesättet. Det som inte är ett stadietänkande. Om vi i stället ser ekonomin som något som växer mer bokstavligt här och nu, ur det som pågår omkring oss. Vilket är just det som händer i den ekonomiska verkligheten.

Det kan till exempel betyda ett annat sätt att uppfatta begreppet tillväxt: inte en abstraherad bruttonationalprodukt, utan något som växer vidare, ur det som redan pågår, som ständigt nya skott och förgreningar på pågående verksamheter. Så beskriver Jane Jacobs tillväxt i sin bok The Economy of Cities.
(Hon bör läsas som ekonom just, det är där hennes största förtjänst ligger. Hennes ekonomiska författarskap har faktiskt använts av två olika nobelpristagare, Paul Krugman och Robert Lucas. Hon är inte helt olik Elinor Ostrom: en ekonom utan matematiska formler, som i stället försöker tala om samhället och situationerna vi ingår i.)

Skillnaden skulle kunna exemplifieras med Gnosjö, ställt mot Handelshögskolan i Jönköping. Gnosjö fungerar och skapar ny tillväxt: d.v.s. en pågående ekonomi, som hela tiden ynglar av sig. Jönköping International Business School kanske också gör det, men framförallt har den ett beslut att leva upp till: att den ska leverera framtid.
Jag har hört att Åke E Andersson inte gillar Gnosjö.

Följande ord kommer för mig:
”En spjutspets är inte hållbar, en spjutspets är något som går av om man är för ivrig.”

Det jag vill peka på här (Jacobs, Gnosjö) är sätt att se samhällsekonomin inte som en kalkyl, eller som en glänsande målbild, utan som en situation.
Och det är på det sättet jag tror att man också lättare kan börja omfatta en social hållbarhet.
Vilket kan ha det smärtsamma med sig att vi måste släppa vårt hårda grepp om stadietänkandet (ett grepp som jag inte ens tror vi är särskilt medvetna om att vi fortfarande håller så hårt som vi gör).

Begreppet ”utanförskap”: en teoretisk konstruktion.
Vem är det som tar sig rätten att tala om vem som är utanför och vem som är innanför?

Ja det är faktiskt ett politiskt parti som gjort det, som påstår att 503 496 personer inte befinner sig i framkant, utan är bortom gränsen för det intressanta synfältet och därför ska räknas som exkluderade, utanför. Gränsen går vid ett antal bostadsområden, som man pekar ut, därför att det har funnits bekvämt tillgänglig statistik för inkomster, hälsotal och liknande just på församlingar och stadsdelar. Så kan man trolla fram och skilja ut avvikande objekt! Och så missar man helheten, situationen, där man skulle se att de problem som tillskrivs vissa bostadsanläggningar inte har med dem att göra, utan med världen utanför, med ekonomin, det produktiva livet, samhället, den helhet som man är del av även om man råkade hamna på en adress som det här partiet inte gillade.

Jag tror att om man orkar flytta blicken åt flera olika håll, och se situationen – då kan man ha öppnat dörren för det som krävs för att en social hållbarhet ska rymmas. (Kanske inte mycket mer, men i alla fall.)

Men hur gör man för att inte fastna i fina ord bara? Föresatser? Det vill säga: sånt som passar så bra i listor och mål.
Jo, man behöver ett lika hårt innehåll till social hållbarhet som det som har utvecklats till miljöfrågorna.

Och jag tänker avsluta med att lämna ett konkret förslag – ett konkret bidrag till ett sådant innehåll.

Det finns en brittisk forskare som heter Richard G Wilkinson. Helt kort om Wilkinson: Han var till nyligen professor i socialepidemiologi i Nottingham.
Han har ägnat många år åt egen forskning, men framförallt att ställa samman forksning från hela världen. Man kan läsa om det i en bok som heter The Impact of Inequality, ungefär ”Ojämlikhetens effekter”. Och nu senast i en ny bok som heter The Spirit Level.

Vi har varit i en lång period där jämlikhet inte har stått speciellt högt i kurs. Det har betraktats som nånting hämmande – inte minst för ekonomin, har det påståtts, fast då har man föredragit att kalla det ”dynamik”, ”vi behöver mer inkomstdynamik”, när man har menat ojämlikhet i löner, och har haft idén att det är något som i sig ska skapa tillväxt, som sedan, på något inte närmare förklarat sätt, ändå ska komma alla till del.

Det är ur ett sådant tänkande begreppet ”utanförskap” uppstår: Dynamiken ska inte veta några övre gränser – och fattigdom är en fast tröskel man ska lyftas över, ett slags absolut gräns man bara ska komma på rätt sida om, för att bli included, som New Labour kallade det när de tyckte att de hade räknat ut alltsammans. Inne hos oss, inte där ute hos er.

Men, säger Richard Wilkinson, det handlar inte om trösklar. Det handlar om helheten, om situationen. Som kan vara olika från plats till plats, sammanhang till sammanhang.

Förväntad livslängd i rika samhällen – alltså, den typ av samhällen där vi lever, och inte dör i farsoter – har en direkt korrelation med jämlikhetsnivåer. Grekland har halva USA:s BNP, men längre förväntad livslängd. USA har den lägsta förväntade livslängden bland I-länderna, och den högsta ojämlikheten. Människor i Harlem lever kortare liv än man gör i Bangladesh.

Det här kan man inte förstå utifrån några bestämda trösklar eller gränsvärden, utan bara utifrån en situation. Hur rikt ett samhälle än är, så kommer det ändå att vara dysfunktionellt, våldsamt, sjukt och depressivt om klyftan mellan socialgrupper växer sig alltför vid. Fattigare samhällen med mer rättvis välståndsfördelning har bättre hälsa och är lyckligare än mer ojämlika samhällen. Så enkelt kan man sammanfatta det han har fått fram ur ett enormt material från hela världen.

Den dominerande orsaken till den kortare medellivslängden är – förutom droger och våld – stressrelaterade sjukdomar. (Hjärt- och kärlsjukdomar är den största gruppen.) En konstant stress som enligt Wilkinson närs av den som vet att den har sämst betalt, sämst villkor, och hela tiden kan se hur mycket bättre andra har det. Jämförelsen, situationen – det är den som räknas.

Förvuxna klyftor och ojämlikhet genererar ohälsa och död, vilket genererar kostnader, inte bara de mänskliga, utan också det vi måste betala mer för rättsvård, sjukvård, åtgärder mot otrygghet och bristande tillit mellan människor och grupper som kommit på avstånd från varandra, och för det sociala kapital som går förlorat, när tilliten, d.v.s. samhället, bryts ner.
Wilkinson säger att den sociala miljön kan vara mer giftig och nedbrytande än något annat miljögift.

Det går att mäta, det går att slå fast samband för social hållbarhet – så tror jag att man kan tolka Wilkinsons resultat. Men att vi heller inte kan sätta upp mål för den, någon tröskel vi ska över, utan att det hela tiden är helheten, situationen det handlar om, för annars kommer vi att tappa bort en mängd människor ur synfältet.
Och det är väl bra. Men det ställer till det något fruktansvärt för vårt nu allra mest invanda sätt att tänka och angripa problem.

JESPER MEIJLING