Där det enligt planen skulle finnas lyckliga människor var det folktomt, och nya butikscentra som borde blomstra stod outhyrda. Jane Jacobs gick till attack mot de storstilade projekten: för snart femtio år sedan revolutionerade hon synen på stadsplanering. Och ur sin kritik utvecklade Jacobs ett högintressant ekonomiskt författarskap. Den 25 april gick hon bort, 89 år gammal.

Jane Jacobs i radio WNYC, New York 1961:
I opened the New York Times one morning, and found that our own area of the West Village was going to have an urban renewal project in it. So I suddenly had to put into practice my own premises, that if anything was going to happen to reverse the way things were being done the citizens had to take some initiative and the citizens had to frustrate the planners.

Jane Jacobs talar på ett opinionsmöte hemma i stadsdelen Greenwich Village i New York i början av 60-talet. Medborgarna måste ställa sig i vägen för planerarna, säger hon – planerarna som vill skövla den levande stadsdelen för att bygga en motorväg rakt igenom. Men folket reser sig, anförda av Jacobs, och något oerhört händer, den idiotiska motorvägs- och skövlingsplanen går om intet. Ett stort mänskligt och ekonomiskt kapital räddas för framtiden i en av Manhattans mest vitala stadsdelar.

Anledningen till att folk lyssnade och planerarna lärde sig att darra när Jacobs reste sig var den märkliga bok hon gav ut 1961, ”The Death and Life of Great American Cities”, som fick enorm uppmärksamhet i USA. Nu har hon rest sig för sista gången, med en vecka kvar till sin 90-årsdag, som hon skulle ha firat hemma i Toronto i Kanada, för dit flyttade hon från sitt älskade New York redan 1968 när hennes son inte ville bli kanonmat i Vietnam, och hon själv och hennes man inte ville stödja det orättfärdiga kriget med sina skattepengar, och i Toronto rotade hon sig och fortsatte skriva. Ändå är det med Hudson Street i Greenwich Village i New York som hon förblir förknippad, för det var där hon skrev ”The Death an Life of Great American Cities”.

Vid de här åren i början på 60-talet kom flera böcker som skakade om och skapade helt nya debatter, till exempel Rachel Carsons Tyst Vår om miljöförstöring och Ralph Naders Unsafe at any Speed om bilindustrins cynism. Också stadsplaneringen var vid den här tiden en ännu inte ifrågasatt verksamhet, som skyddade sig själv med storartade myter och lögner, och den ögonöppnande boken på det området blev det Jane Jacobs som skrev. Men med skillnaden mot de andra författarna att hennes bok har blivit en högst levande klassiker, en text som man återvänder till och som får nya läsningar för varje generation.

Jacobs var inte en av planerarna och arkitekterna, hon kom utifrån, ursprungligen ända från Scranton, Pennsylvania, där hon hade börjat sin bana som radskrivare på lokalbladet. I början av 30-talet beger hon sig till krisårens New York, där hela Empire State Building står outhyrt och lägenheter är billiga, men jobben få. Jacobs slår sig fram som frilansjournalist, och driven av sin nyfikenhet hittar hon så småningom sin nisch i att skriva om stadens olika särpräglade näringsdistrikt och verksamheter. Hon bygger upp sin egen kunskap och sitt eget perspektiv på vad en stad är för något.

Efter kriget börjar Jacobs skriva i arkitekternas tidskrift, och konfronteras då med en helt annan syn på staden, som inte handlar om det som hon har iakttagit ute i verkligheten, människor och verksamheter och deras handlingsmöjligheter i en pulserande och producerande stad, utan som är helt upptagen med planerarnas och politikernas egna fantasier: storslagna byggnadsprojekt med stora tomma ytor och få höga hus i ensamt majestät, där planerarna har tänkt färdigt och inga människor behöver ha några egna planer längre, allt är slutgiltigt ordnat i de moderna stadssaneringsprojekten. En förfärlig massa människor, inte bara arkitekter och planerare, får för sig att det här är framtiden – inte minst i Sverige.

Jane Jacobs visar att det är idioti, på många sätt, men framförallt ekonomisk idioti. Men hon bygger upp sin argumentation utomordentligt skickligt, i stället för tråkiga ekonomiska resonemang berättar hon om staden, genom gatan där hon bor, Hudson Street, hur järnhandlaren öppnar sin butik på morgonen, människor som passerar igenom gatusträckningen på väg till arbetet, skolungdomarna som hänger framför husen på eftermiddagen, och allt vad denna gata och husen och lokalerna längs den gör för att alstra utrymme för verksamheter och deras korsvisa behov av varandra och människorna som bor och rör sig där, och hur de tillsammans också bygger upp en välfungerande urban trygghet tack vare den koncentrerade mängden sysselsatta och interagerande människor. Allt det här målar hon upp – först mot slutet av boken visar hon mer abstrakt resonerande hur det här hänger ihop med en hel stads ekonomi och förutsättningar att utvecklas och förnya sig. Men ”The Death and Life of Great American Cities” är så tjock, så många läsare gitte inte alltid läsa ända fram till de sidorna, utan de fastnade för henne som den här poetiska gatulivsskildraren. Så redan från början blev hon attackerad och förlöjligad för något som man menade bara var nåt kvinnogrejs. Och det har hängt i på en del håll, Jacobs har också blivit omkramad som symbol för ett kvinnligt perspektiv som själv hon aldrig visade minsta lilla intresse för.

Det som verkligen intresserade Jane Jacobs var hur ekonomi egentligen fungerar. Nationer producerar ingenting, påpekade hon, det är städer och stadsregioner som producerar och handlar med varandra. Idag kan man läsa Jacobs spännande böcker om ekonomi och fundera över den explosionsartade utvecklingen av städer i Kina, och över frånvaron av utveckling i Afrika – kanske är det stora, urbana ekonomier som är den avgörande bristvaran där. Det vill säga: hennes texter har egen kraft att leva vidare, bland läsare som blir mer inspirerade än undervisade.

JESPER MEIJLING