Folkpartiet vill ta bort straffmyndighetsåldern så att barn kan åtalas ”och alla brott utredas”. Ett så ivrigt gränssättande blir i själva verket den totala gränslösheten – där batongliberaler och flumpedagoger inte är så olika längre?

Också i Sverige blir det bara värre. Rån, bomber och vägar blockerade med brinnande bilar. Inga gränser alls verkar respekteras längre.
För en tid sedan föreslog folkpartiet att militären ska kunna sättas in som hjälp åt polisen i vissa situationer, något som inte är tillåtet idag, eftersom man än så länge skiljer på polisens och militärens uppgifter. Folkpartiets rättspolitiske talesman säger att han välkomnar militären i en tid där terrorismen utgör ett ständigt hot mot det öppna samhället. Det välkomnandet finns nu på fler håll. Förra veckan lade regeringens utredare Olof Egerstedt fram sitt förslag om hur militärer ska börja kunna ersätta polis. Tiderna har skjutit motsättningar åt sidan, menar han.

Folkpartisterna har fatt i någonting. Deras landsmöte härförleden handlade till större delen om att utvidga brottsbekämpning. Av de 30 besluten på det temat var det mest diskuterade det om att man skulle sänka straffmyndighetsgränsen, den som sedan gammalt varit 15 år. Ja, vad beslutet faktiskt egentligen gick ut på, var att man skulle avskaffa själva idén om en straffmyndighetsgräns. Där ska inte finnas någon gräns. Rubriken till det här beslutet lyder: ”Alla brott ska utredas”. Det låter kanske inte revolutionerande att man ska utreda alla brott, och det är nog avsikten, det ska låta närmast som en självklarhet, som folkpartiet står upp för.
Men när är ett brott ett brott?

Det förekommer allt oftare – förefaller det mig – att polis kallas till skolor. När någonting har hänt, slagsmål, övergrepp, droger. Och i konsekvens med det, att de elever som förgått sig blir polisanmälda, som brottslingar. Jag får för mig att det faktiskt redan förekommit ”förbrytare” till och med ända nere på dagisnivå, som polisen förväntas utreda.

Den skola jag råkade gå i en gång var i en äldre byggnad. Det gick ett plank runt den på alla sidor, som bildade gräns mellan skolan å ena sidan och världen utanför skolan å andra sidan. Inte bara av sådana rent praktiska skäl som att ungarna inte skulle ränna ut i gatan hur som helst. Planket representerade en gräns för skolans ansvar över de barn som hörde dit mellan 8 och 2. Innanför planket gällde det ansvaret över alla tänkbara situationer, också överträdelser av regler. De som utövade ansvaret innanför planket var lärarna. Ingen av dem skulle kommit på idén att kalla dit polis, hur stygg någon än hade varit.

Men jag kunde förstås lika gärna ha hamnat i en annan skola.
Henrik Brors konstaterade i Dagens Nyheter att det är den mogna välfärdsstatens barn som nu tar över den borgerliga politiken, och att det slår igenom på olika sätt. Vi den mogna välfärdsstatens barn har nämligen oftast gått i en skola som ser ut på ett helt annat sätt än den med planket: Här finns inget plank. Det är låga byggnadskroppar som liksom glider in och ut i varandra och in i fritidshem och över i buskage och andra institutioner och radhus eller höghus eller centrumtorg eller vad det nu är. Gränsen är borta. Allt möjligt kan flyta in och ut ur den här skolan, utan att det verkar konstigt. Antagligen också poliser.

Skolan med planket var byggd kring idén att skolan är en avgränsad, speciell plats, som inte är samma som världen utanför, utan en där man ska förberedas och fostras och växa tills man till slut är färdig för det där utanför planket. Men innanför planket är man ett barn, och därför inte en ansvarig – för man är någonting i vardande, som ska kunna bli ansvarig, bli medborgare, bli vuxen, bli – straffansvarig. I den skolan, den med planket, släpps inte folkpartiets poliser in. För det är inte deras jurisdiktion. I den skolan tar lärarna ansvar för sitt område, i den skolan ser man skillnad på barn och vuxna, på ogärningar och på brott.

I den andra skolan, den som flyter in och ut ur sin omgivning med oklara gränser, i den släpps poliserna in. För i den skolan har man allt svårare att se skillnad på barn och vuxen. I den skolan säger man att skolan är en arbetsplats som alla andra, och eleverna måste ha samma rättigheter som alla andra. Det låter också som en självklarhet att stå upp för. I den skolan säger man att eleverna ska ha inflytande, för det är eleverna som vet mest om skolan, de går ju i den. De är inte sämre människor än andra. Det finns redan en fin medborgare inne i varje elev, det gäller bara att släppa fram den med snäll hand.
Folkpartisterna kallar det här för flumpedagogik, som kommer från socialdemokrati och vänster. Men folkpartisternas poliser och vänsterns flumpedagoger möts – nånstans i den flytande övergången. Alla har rättigheter – alla är straffansvariga. Barn är medborgare – barn begår brott.

Och – om vi välkomnar poliserna, åklagarna och domarna in i klassrummen, kan vi också välkomna in militären i hela samhället. Lika lite som vi behöver skilja ut ett definitivt avgränsat läraransvar, behöver vi skilja ut ett definitivt avgränsat polisansvar. För att liksom bekräfta för de mest konspirationsteoretiska vänsterut att de har haft rätt hela tiden, att de och folkpartisterna i själva verket är överens, att allt är en och samma gränslösa övermakt. Och eftersom vi nu inte har så många militärer kvar, må det väl vara en rimlig lösning att trupper från andra länder kan få komma hit när det blir för mycket problem.

JESPER MEIJLING