Har vår tids utbildningsfixering blivit ett sätt att rättfärdiga både lokala och globala orättvisor? En reflektion över den postmoderna K-samhällesutopin och den rika världens önskan att slå vakt om sina privilegier också i framtiden.

Noreena Hertz är i Sverige, och hon är ”en av världens främsta unga tänkare”, upprepar programledaren flera gånger. Det här ska inte alls handla om Noreena Hertz, men vad jag kommer att tänka på när jag hör hur den hyllade unga tänkaren uttrycker sig. ”Det är alldeles för få länder som får sina skulder avskrivna, vi häruppe borde kunna ge denna gåva till alla som behöver, vi har råd, men under tiden dör barnen därnere”, ungefär så låter hennes analys när hon sammanfattar den.
Globalisering – alltså, vår västerländska debatt med den rubriken, globaliseringskritisk eller globaliseringsfanatisk – tror jag handlar lika mycket som något annat om västerlandets självbild och självkänsla.

I Sverige har den socialdemokratiska regeringen ett yttersta mål att 50 % av befolkningen skall ha högskoleutbildning. Det finns inget vetenskapligt som stöder just ”50 %” som någon optimal avvägning, men det låter riktigt – det nya samhället kräver det, tänker man sig gärna. Och det ger en regering möjligheter, till exempel har tusentals nya högskoleplatser kunnat bredas på det här året i olika utspel. Och regeringen ger sig själv mandat att fortsätta driva utbyggnaden av högskolor, som man inledde på allvar för tio år sedan. Förekomsten av nya högskolor överallt är kanske den mest synliga förändringen av Sveriges ekonomiska geografi på årtionden – de ligger där, och drar till sig folk. Om de nya högskolorna har någon motsvarande direkt inverkan på välstånd och näringslivsutveckling är inte lika klart. Men de har korrekt effektuerat de lösningar som 80-talets framtidsforskare presenterade: det nya samhället som bygger på kunskap, kommunikation och kreativitet, ett ”K-samhälle”. Där högskolorna skulle bilda kärnor i så kallade K-regioner, alltså ersättningen för industriregioner och annat föråldrat. Och det bästa med den transformationen från fabrik till högskola var i stort sett allt. Ett nytt sätt att leva, inte som simpel löneslav, utan som tillväxtskapare genom mänsklig kommunikation och skapande förmåga. Allt blir roligare och mer högproduktivt och avancerat, och det tunga och tråkiga bortsorterat för gott, och vi får tid att förverkliga oss själva. Jag kommer att tänka på William Morris och hans framtida kreativitetssamhälle i fantasiskildringen ”News from Nowhere” från 1892. Och med det ställer jag också frågan: – Är det fortfarande ingen som har märkt hur det luktar utopi om den här politiken?

Precis som i alla utopier är blinda fläckar och önsketänkande centrala element. Om vi nu uppnår att få 50 % av befolkningen i den högutbildade änden, i blänkande K-regioner runt moderna högskolor – vad är då idén med resten? De andra, outbildade, lågproduktiva, dammiga 50 %, som ligger utanför uppmärksamheten och inte har någon egen synlig plats i utopin? Ja, ett svar är ju att det outbildade, lågproduktiva arbetet ändå inte behövs, och de männsikor som inte får plats, kan bäras av de högproduktiva. Det enklare och tråkigare arbetet, som visst ändå behöver göras, förs över till andra, någon annan stans, längre söderut på jorden. (Eller kanske i källarlägenheter i förorten...) Men har de det för jävligt, de långt borta, får vi naturligtvis hjälpa dem.

Den här K-samhälleslogiken, den här framtidsplanen har fortfarande inte ersatts med något annat. Försprånget, vårt försprång, antas vara något givet, det enda intressanta, en förutsättning i planen, som bara ska hitta sina rätta medel. Vi skall höra till en elit, skall flyta ovanpå i också i nästa ordning i världen, och i nästa.
Är det inte dags att skaffa en annan idé än den om att vår ekonomiska framtid skulle gå att hänga upp på en politik av högskolesatsningar, på spetskompetens, på astronomiska produktivitetsförhoppningar, på en drömtillvaro som jordklotets högbetalda idékonsulter och teknikutvecklare, som flyter ovanpå, och förvisso godhjärtat hjälper de därnere i syd och också håller uppe vår egen hopplösa, övertaliga hälft?
Hur skulle en lika engagerad politik se ut som inte stirrade sig blind på mirakelmedel och drömmar? Som istället tog som utgångspunkt att vi själva också behöver en hel ekonomi, frisk och rörlig tvärs igenom, som respekterar sig själv, från lägre till högre nivåer av produktivitet och utbildningsnivå. Som har mer att erbjuda det globala utbytet än orimliga anspråk, och ger sig själv förutsättningar för all sorts produktivt liv.

JESPER MEIJLING