Sommaren 2008 presenterade integrationsministern Nyamko Sabuni en ny rapport om ”utanförskapet” i Sverige. Det är den fjärde rapporten i en serie som har fått namnet Utanförskapets karta. Rapportserien, som lanserades 2004, är en central del av folkpartiets profilering mot integration, ett arbete som startade redan 2001.

Förslagen kretsade då kring arbetsmarknaden, med lite varierade angreppssätt. Vid den här tiden uppfattades ännu ”integration” och ”förorter” som två skilda ämnen, om än med beröringspunkter. Förhållandet till förorten var rent av försiktigt: termerna varierade, ibland användes uttrycket ”utsatta områden”. Men någon tydlig geografisk tillskrivning av integrationsåtgärder såg man i stort sett inte.
I slutet av 2004 hade en idé hunnit mogna som en ny politik kunde börja spinnas kring. Idéns kärna låg i en helt ny verklighetsbeskrivning: inte bara lite förslag hit och dit, utan något som effektivt och övertygande kunde slå fast behovet av den egna politiken genom att peka på verkligheten själv. Idén ger sig tillkänna i själva nyckelordet i titeln på den rapport som folkpartiet nu gav ut: Utanförskapets karta – en kartläggning över utanförskapet i Sverige.
”Utanförskapets karta” har kommit i sin senaste version under sommaren 2008, och huvudbudskapet är att något som kallas ”utanförskapet” är allvarligt tilltagande på en mängd platser i landet, och att det är en utveckling som inte är inom normalitetens gränser, utan skiljer ut sig markant från det övriga samhället. Denna dystra tillväxt poängteras ha skett under socialdemokratisk ledning och den sista undersökta perioden som hunnit komma med i 2008 års rapport är just 2006, det vill säga det senaste året med socialdemokratiskt styre.

Rapporten ”Utanförskapets karta” och de tankar som utvecklas i den erbjuder ett intressant material att reflektera över när det gäller hur vi skapar våra verklighetsbilder. Hur uppstår det som så småningom blir till självklar och oreflekterad grund för politik och åtgärder? ”Kartläggning” är ett ord som väcker respekt, därför att det associerar till objektivitet. Folkpartiets rapport utgår till största delen från siffror som har tagits fram med hjälp av Statistiska Centralbyråns avdelning för befolkningsstatistik. SCB:s statistik över nästan oräkneliga förhållanden och kategorier hos svenskarna räknas från början ihop i en mängd små avgränsade geografiska mätområden i samtliga kommuner. De minsta riksgemensamma indelningarna för statistikinhämtning är församlingar. Indelningarna vidare ner på stadsdelsnivå handhas av kommunerna själva, och kan i sina avgränsningsprinciper skifta från kommun till kommun. SCB använder sig även av dessa indelningar, men de har alltså inte samma jämförbarhet som församlingar och större indelningar. Dessa små mätområden visar sig vara ett fynd. I stället för att bara räkna in tal från dessa områden (till exempel regionsvis, inkomstgruppsvis, åldersvis och så vidare) har rapportförfattaren vänt på kikarsiktet. De minsta statistiska mätområdena motsvaras av bostadsområden, eller till och med delar av bostadsområden: namngivna och identifierade.
Normalt sett är kartor ”jämförande”: man kan se både det som är stort och smått, för att kunna förstå relationer och sammanhang. Men denna kartläggning har som syfte att visa det som är ”utskiljande”. För att få fram detta förhållande behövs ett kompletterande grepp och därför konstrueras ett index som bygger på en kombination av tre statistiskt åtkomliga mått på människors prestationer och aktivitet: sysselsättning, skolresultat och valdeltagande. Utöver dessa tar man ibland även med mått på inkomstnivå, utbildningsnivå, upplåtelseform i bostäder, förvärvsfrekvens för kvinnor, brottslighet, antal invandrare.
Om resultaten i ett område understiger ett förutbestämt gränsvärde (exakt var gränsen är satt låter jag bero här, eftersom den är godtycklig, bestämd av rapportens författare) avslöjas ett missförhållande. Gränsvärdet för index har sin poäng genom förmågan att skilja ut en särskild egenskap. På fel sida av det godtyckligt men precist dragna gränsvärdet för sysselsättning, skolresultat och valdeltagande råder utanförskap.

Det genomtänkta statistikurvalet i kombination med att de statistiska mätområdena är identifierbara bostadsområden, som redovisas ett och ett, gör det möjligt att skapa ett fullständigt definierat objekt: utanförskapsområde. Det har precisa och lättuppfattade gränser i geografin och kan alltså identifieras genom vissa mätvärden. På så sätt smälts människor med en viss bostadsadress samman till ett områdesbaserat objekt. Det som kan se ut som en kartläggning är alltså egentligen närmast det motsatta: en skapelseakt, där ett nytt objekt uppstår och med ens materialiserar sig på en mängd platser runt om i landet.
Enligt undersökningens ”utanförskapsindex” fanns år 1990 endast tre ”utanförskapsområden” i hela Sverige – alltså områden som hamnade under den gräns författarna sätter. År 2002 hade antalet ökat på ett häpnadsväckande sätt till 136. I den senaste mätningen, som presenterades i somras, är siffran uppe i 156. Mätserien startas medvetet 1990 för att kunna fånga in topparna i två på varandra följande högkonjunkturcykler: samhället står på topp, sjunker och återhämtar sig till en ny topp. I en sådan vågrörelse är tanken att något skall kunna bli synligt: de objekt som inte följer strömmen upp till ett allmänt, normaliserat läge, utan fortplantar sig okontrollerat nere på den låga nivån, från tre till 156. Intrycket blir att det pågår ett separat förlopp, en avvikande utveckling, som inte ”fångas upp” av samhällets konjunkturåterhämtningar – och att denna utveckling pågår i just dessa avvikande områden som således inte utgör en del av samhället i övrigt. Man uppger också det exakta antalet invånare i ”utanförskapsområden”: 493 070 enligt senaste mätning. Alltså nästan en halv miljon människor.
Det växande utanförskapet kan iakttas över hela Sverige. På somliga håll till och med ännu värre än på andra: i Skåne finns det största antalet utpekade områden, 33 stycken, att jämföra med Stockholms läns 16. Bland de skånska återfinner man avgränsningen betecknad ”Rosengård Södra”, som återkommande har lägsta indexvärdet i riket. I område efter område kan man utläsa de exakta talen för sjunkande sysselsättning sedan den tidigare mättidpunkten och att detta har kunnat ske trots samhällets ekonomiska återhämtning i övrigt under perioden. Det visar att något är fel inom just dessa områden, menar rapportförfattarna. Om det stod rätt till borde återhämtning bli återhämtning för alla. Men det står inte rätt till. Det är något i de utpekade objekten som gör att de ”drabbas mycket hårdare” av konjunkturnedgångarna. Att dåliga tider får ett så mycket större och varaktigare utslag i dessa objekt pekar på en exceptionalitet – vilket anses kräva ett exceptionellt bemötande.

Det större sammanhanget, till exempel arbetsmarknadens förutsättningar, är inte något som finns med i kartläggningen. Man fokuserar på det isolerade snittet ”bostadsområde” och redovisar antalet ”sysselsatta” (eller arbetslösa om man så vill) – men detta har inget med bostadsområdet i sig att göra. Arbetslöshet är ju något som uppträder i förhållande till arbetsmarknaden, inte i förhållande till bostaden, även om arbetslöshet – siffermässigt och av folkbokföringsskäl - klumpar sig i ett visst bostadsområde.
Så skapas ett problem genom att två väsensskilda saker blandas samman, nämligen den självständiga dimensionen ”analysformat” med den självständiga och väsensskilda dimensionen ”åtgärder”. (Och källan till problemen bortser man ifrån.) Genom att blanda alla ingredienser i en och samma egentillverkade behållare har rapportförfattarna lyckats gestalta ett tydligt och iögonenfallande objekt: ”utanförskapsområdet”, en sammangjutning av människor med vissa föreställda egenskaper ihop med en avgränsad bebyggelseformation. På så vis kan de i ett enda stycke särskiljas från omgivningen.
Rapportförfattarna skriver att ”de iakttar ett Sverige som delar sig”. Huruvida de reflekterar över det faktum att de själva medverkar till detta delande genom sina beskrivningar framgår inte. Genom de återkommande rapporterna och indexuppdateringarna befäster dessa politiker sina utanförskapsobjekt i ett växande antal medvetanden, inte mins genom mediernas bevakning. Genom att fokusera på mätområdena har man kunnat göra dem till föremål inte bara för iakttagelser utan också för åtgärder: och visa att man ”tar i tu med problemen där de finns”, alternativt tar i tu med platser där vissa problem råkar komma till en synlig yta (en bland många olika möjliga ytor runt om i samhället) och där problemen bekvämt verkar kunna avgränsas i geografin.

Områden där somliga tycker sig hitta ”utanförskap” har i själva verket sparsam relevans. De är till exempel inga relevanta enheter för några som helst ekonomiska analyser. I detta avgränsade skick – enbart bostadsområden – har de i sig själva ingenting att göra med ekonomin och det produktiva livet. Att ha ett bostadsområdesavgränsat handlingsperspektiv på frågor som handlar om det ekonomiska livet är inte problematiskt – det är utan mening. De som tror på förvärvslivets helt avgörande roll som integrationsfaktor borde inse att varken integrationens frågor eller integrationens lösningar står att finna i några bostadsområden. Ekonomin och arbetsmarknaden finns någon annanstans än där – så har stadsplaneringen lagt ut spelplanen, så fungerar nu verkligheten, och det är vad man har att utgå ifrån. Ett förhållande som emellertid inte blir synligt i kartläggningar som inte har till syfte att beskriva verkligheten.

JESPER MEIJLING