Frankrike har i en folkomröstning tackat nej till EU:s nya konstitution, trots varningar för att hela Europaprojektet därmed skulle avbrytas. Men Frankrikes och förhoppningsvis också andra länders Nej är nödvändiga om vi ska få fram en konstitution värd namnet.

Frankrike har alltså folkomröstat om Europas undergång, och har nu satt undergången i verket trots livsfaran. Den sista tidens absurda och överdrivna pistolhotsargumentation speglar hur bakvänt EU-makten och den europeiska politiken utvecklat sig. Jacques Chirac sade i sitt sista varningstal före omröstningen, i en litet mer återhållsam passage, att ”ett nej kommer sätta igång en period av tvivel och osäkerhet”. Men tvivlet har ju funnits hela tiden! Och tvivel är väl just det som ska föreligga om man ska rösta om något? Organisationen EU verkar skräckslagen för det som är naturligt och rimligt, nämligen medborgarnas rättmätiga inflytande och överväganden om framtiden. Det är något grundläggande fel och allvarligt bekymrande om man i demokratier anordnar folkomröstningar där bara ett av alternativen anses som acceptabelt. Om man egentligen inte fick svara nej på en ställd fråga – varför då ställa frågan? En fråga som inte handlar om Europas undergång – utan om en konkret 200-sidig text. Som jag tror det är utmärkt att det nu röstats nej till, och att man fortsätter att rösta nej till, där man har möjligheten, och att också svenska väljare får möjligheten att rösta nej till det här. Därför att det som behövs är en konstitution.

För vad är det Europa håller på och tar ställning till egentligen? Tvivlet om den saken finns ju redan i namnet, som egentligen är – tror jag – ”fördrag om upprättande av en konstitution”. Tidigare sade man bara ”fördrag” i de här sammanhangen. Är det här en konstitution eller ett fördrag, då? Några inom EU-organisationen menar att man i fortsättningen ska säga ”konstitutionellt fördrag”. Men ’konstitution’ och ’fördrag’ är närmast ett motsatspar, ’konstitution’ reglerar och avgränsar maktutövning en gång för alla, ’fördrag’ kan ingås om vad som helst när som helst. Så det här ”konstitutionella fördraget” är en omöjlighet – just en sån omöjlighet som passar det nu storvuxna EU, som framförallt vill effektivisera och slimma organisationens beslutsfattande – men med den goodwill som begreppet ’konstitution’ bär med sig, fast utan att grundmura de spärrar som begreppet ’konstitution’ egentligen handlar om: att dämma upp, reglera och avgränsa beslutsfattandet och maktutövandet. För att hindra att maktutövandet utvecklar sig på ett sätt som inte är önskvärt för medborgarna.
Problemet är att den här s. k. konstitutionen ändå tränger djupt in i frågorna om maktutövandet – men alltså med helt bakvända utgångspunkter. Avsnittet i fördrags- eller konstitutionstexten med namnet ”Unionens demokratiska liv” är det kortaste och mest urvattnade. Resten beskriver noggrant och utförligt effektiviseringen, där de typiska formuleringarna är att medlemsstaterna ska se till att deras nationella politik överensstämmer med unionens ståndpunkter och säkerställa att unionens politik kan genomföras effektivt. Med ett och annat tillägg om att ”Europaparlamentet skall informeras fullt ut”. Och så är det alla sidor om sysselsättningskommittéer och om hur arbetsförmedlingar ska vara inrättade och om bostadsbidrag och om vägbyggnadssatsningar och fan och hans mormor. Det finns ett avsnitt om rymden också. Det vill säga: saker som överhuvudtaget inte har i en konstitution att göra, sånt som i varje demokrati ska vara föremål för politik, alltså ständig diskussion och politisk prövning och revidering. Som absolut inte ska blandas ihop med själva spelreglerna, ramverket, fundamentet.
Och vad gäller Sveriges eventuella godkännande – jag kan heller inte förstå att det här ”i demokratins namn” (som det har påståtts) skulle vara en sak för Riksdagen. Riksdagen är ju part i det här målet. Den har väl inget direkt intresse i att reflektera över frågan om maktkontroll – den är ju själv en maktinstitution. Intresset av maktkontroll ligger alltid hos medborgarna, väljarna. Det är därför de måste ha möjlighet att fälla ett avgörande. För politiker som grupp är konstitutionsfördraget bra – det syftar till att underlätta deras arbete. Men för medborgarna är den ingen förbättring.
Det är utmärkt om det här konstitutionsförslaget fortsätter avvisas. Vad EU behöver är inte i första hand effektiviserade och slimmade beslutsprocesser åt organisationen. Vad EU har ett förtvivlat behov av är mer förankring och uppbackning från dess medborgare. Hur åstadkommer man det? Inte med pösiga uppläxningar och hot, utan med öppen debatt och... demokrati! Då kan arbetet forsätta, och de konstitutionella frågorna debatteras igenom ordentligt i en framväxande europeisk offentlighet: Var ska gränserna gå för den europeiska makten? Hur ska en europeisk parlamentarism se ut? Är våra olika europeiska rättstraditioner oförenliga? Skall vi utgå från det även i fortsättningen? Eller ska vi satsa på att jämka samman dem på sikt? En sekulär princip, ska EU ha det som grundval? Ska en sån princip tvingas igenom även i medlemsstaternas egna konstitutioner? Eller kan det fungera att medlemmarna förhåller sig olika till det?
Låt oss debattera, i hela Europa, kanske ha någon form av omröstningar om olika, viktiga och avgörande områden, innan vi sätter några grundlagsfäder och -mödrar på att skriva en riktig konstitution. Och de europeiska grundlagsfädren och -mödrarna kunde vi också utse i demokratiska val.

JESPER MEIJLING