Om en italiensk politisk filosof som nyligen gick ur tiden, 94 år gammal. Norberto Bobbio nådde långt utanför sitt hemlands gränser med sina klarsynta analyser, senast med boken ”Vänster och höger”, och pekade till exempel på den knepiga motsättningen mellan liberalism och demokrati. Inför det alltmer ruttna italienska samhället konstaterade han sitt misslyckande.

”Mig har döden visst glömt”, sade den åldrade Bobbio, i trött uppgivenhet inför den nedslående utvecklingen i Italien runt omkring honom. Han var nog inte fullt så otidsenlig som han själv befarade. Om döden glömde honom ett tag, har intresset växt desto mer bland levande människor. Och respekten. ”Nationens kritiska samvete”, sade presidenten om honom.
Norberto Bobbios politiska program (om han hade något) var en italiensk demokrati och rättsstat. En inte speciellt likgiltig ståndpunkt i Italien, där demokratiska principer och oberoende förvaltning mött ständigt motstånd från påvemakten, det feodala arvet, fascism, maffia, terrorism – och nu Berlusconi. Den här tråkiga verkligheten har ofta tagit förstaplatsen i folks medvetanden, och typiskt nog har det eftersträvade, bättre alternativet därför ibland kallats för "Det Andra Italien". Norberto Bobbio var en verksam del av detta andra Italien, det som han hoppades skulle bli möjligt i hägnet av välfungerande institutioner och rättsprinciper.
Det andra Italien började ta form under fascismens tjugoåriga styre, och då menar jag verkligen under, i motståndet mot fascismen – ett motstånd som delvis kunde vila på Italiens egna liberala traditioner från enandet av landet och den borgerliga revolutionen i mitten av 1800-talet, med centrum i Turin. I samma stad möttes nu, under 30-talet, den nya tidens motstånds- och frihetsprojekt i form av organisationen Giustizia e Libertà och senare också ett parti, Partito d’Azione, som hävdade det öppna samhällets rätts- och frihetsprinciper, fast utan den tidens annars färgsprakande ideologiska överskrifter. Norberto Bobbio och många andra unga män och kvinnor, Vittorio Foa, bröderna Einaudi, Adriano Olivetti och allt vad de hette, gjorde tillsammans Turin till ett slags stor tankesmedja för det moderna Italien som skulle byggas.
Bobbio hade börjat som jurist och rättsteoretiker, men hans livserfarenheter påverkade honom att byta spår och bli politisk filosof. Men hans juridiska utgångspunkt satt kanske i – med sin på en gång björn- och höklika gestalt liknade han en väldig domare som granskade idéerna och politiken med intresse och skärpa – men distanserat och analytiskt. Dock utan att någonsin uttala några slutgiltiga domar. Medan andra kamrater från kampåren strömmade till kommunistiska och socialistiska partier, stod Bobbio kvar vid en position som väl enklast betecknas kan som vänsterliberal – eller liberal vänster. När han blev utnämnd till livstidssenator i början av 80-talet satte han sig i sällskap med mitten-vänsterpartiet Socialisterna, men utan att vara medlem.
D.v.s, han ville inte blanda in sig själv i motsatserna – även om han var en motsatsernas man i det att han i hög grad intresserade sig för dem, och trodde på deras avgörande funktion i en demokrati, i en kontinuerlig dialog mellan distinkta uppfattningar.
1993, när han var drygt 80-årig, gav han ut boken "Destra e Sinistra", Höger och Vänster, just när många hävdade att vänster och höger hade förlorat sin mening och blivit historiskt passé, efter murens fall och så. Det var en uppfattning inte bara från höger, kort efteråt kom New Labour och idéerna om en smartare "post-politik", där motsättningarna kunde slängas på sophögen, och onödig debatt rationaliseras bort. Men samtidigt var den politiska polariseringen i t.ex. Italien starkare än på mycket länge. Bobbio pekade i den här boken på höger- och vänsterbegreppens oförenlighet och oskiljaktighet, och deras enkla, beständiga betydelser, som enligt Bobbio bottnar i synen på likhet-olikhet, att höger lägger vikt på det som skiljer individer – medan vänster lägger vikt på det som förenar. ’Skillnad’ och ’likhet’ som två teoretiska poler – för det som i verkligheten naturligtvis är relativa begrepp, påpekar Bobbio, "höger" behöver förstås inte betyda att man inte tror på någon jämlikhet alls, och vice versa. Bobbio för i boken bådas talan, utan att värdera dem. ”Jag frågar mig inte vem som har rätt och vem som har fel, för jag tror inte det tjänar nånting till att blanda ihop historiens dom med mina personliga åsikter, även om jag i slutändan inte gör någon hemlighet av vilken som är min sida”, skriver han. Som alltså var sidan till vänster.
Boken ”Höger och Vänster” blev helt oplanerat en liten kioskvältare, den översattes snabbt till alla större språk, och långt om länge faktiskt också till svenska (fast med titeln ändrad till ”Vänster och höger”). Man spårar i de italienska tidningarnas minnesord en stolthet över Bobbios internationella genomslag, över en italienare som verkligen nådde ut till Världen, från det Italien som annars har fastnat i motsatta änden av flödet: en förflackad provins som får låna idéerna utifrån. En förklaring till hans framgång är hans klarhet, som gör honom tillgänglig för icke-italienska läsare – och beundrad i Italien, där klarheten är en speciell, avvikande kvalitet i förhållande till den förhärskande lärda traditionen att göra svåra sammanhang mer invecklade och dunkla än de kanske först var. Och ändå var det inte småbitar Bobbio gav sig på att reda ut, det säger hans enkla och allomfattande boktitlar en del om: "Politik och Kultur", "1900-talets ideologiska profil", "Liberalism och demokrati".
På sin ålderdom gav han slutomdömet om sig själv att han misslyckats. Italien hade ju blivit ett i många väsentliga avseenden ganska ruttet samhälle, som hamnat långt från de värden han vigt sitt liv åt. Och de politiska angreppen mot honom blev fler än någonsin tidigare. Kanske inte så konstigt, Bobbio höll envist fast vid dialogen – som de nya politiska kulturerna i Italien idag försöker avskaffa helt, genom att konsekvent bryta all kommunikation med motståndare, aldrig själv inleda någon, och aldrig erkänna sin motståndare som värdig att gå i dialog med. Norberto Bobbio framstår som en symbol för allt det som Berlusconis Italien inte är.

JESPER MEIJLING