Vi har vant oss vid tanken att vi lever i ett kunskapssamhälle, där allt fler måste utbildas allt mer, där specialiseringen ständigt ökar, utbildningar akademiseras och kompetensutveckling gör studietiden livslång. Men är utbildningsexpansionen är så självklar som det påstås?

Motivationen till allt detta har verkat rätt så självklar: Mer utbildning är en investering, det ger ekonomisk tillväxt åt samhället och ökar vår välfärd. Och mer utbildning ger fler ungdomar från hem utan studievana chansen. ”Tillväxteffekter” och ”lika rätt till utbildning”, två av välfärdsstatens grundpelare.
Därför måste systemen också växa hela tiden, om vi ska fortsätta ha ekonomisk tillväxt, och de mindre privilegierade ska få chansen även i framtiden.
Men finns det verkligen inga frågetecken kring denna fantastiska expansion? Erik Jørgen Hansen menar att det finns det, och han lyckas göra frågorna enkla och levande, bokens torra titel till trots, Uddannelsessystemerne i sociologisk perspektiv.
Om vi nu önskar ett samhälle där alla begåvade får chansen, oavsett deras bakgrund, kan det faktiskt förverkligas utan expansion av utbildningssystemen, påpekar Hansen. Det räcker ju med att låta bli att ge de mindre begåvade medlemmarna i redan privilegierade samhällsgrupper tillträde till högre utbildning, utan ge deras platser till de minst privilegierade gruppernas begåvade i stället.
Jag kommer att tänka på Rudenschöld, en av det svenska skolsystemets ursprungsideologer, som propagerade för att ge alla barn lika rätt till utbildning efter sin förmåga, av rättvisa, men också för att det skulle vara bra för samhällets behov av nya krafter, av ståndscirkulation, som man sade, det vi idag oftare kallar ”social mobilitet”. Men som Rudenschöld såg det, kunde det inte bara vara en rörelse uppåt för alla, utan det skulle vara en verklig cirkulation, d v s något annat som samtidigt rör sig ner: De högre ståndens mindre bokligt begåvade söner skulle bli kroppsarbetare eller hantverkare, till gagn för dem själva och för hela samhället, och lämna sin plats till dugligare folk från de lägre stånden.
Vi kan inte lösa önskan om ”lika chanser” på detta enkla sätt. De redan högutbildade och samhällsbärande ser naturligtvis inte gärna att deras barn kan riskera en sämre position – ska andra kunna få en ständigt bättre position, ska väl de redan privilegierade också få det – en generell välfärdsrätt, inte bara för de fattiga och oprivilegierade, utan för alla. Lösningen är att konstant öka utrymmet, så att både begåvade arbetarbarn och de dumma av medel- och överklassbarnen kan beredas plats. Då kan man hålla alla på gott humör och tillfredsställa allas intressen.
Det är det här som sätter igång en inflation, menar Hansen. Ju fler som passerar ett visst steg i utbildningssystemet, desto mindre blir detta steg värt på arbetsmarknaden. Därför söker fler och fler mot allt högre nivåer, vilket gör att arbetsgivarna vid rekryteringen skärper sina formella utbildningskrav hela tiden. Vilket får spiralen att fortsätta snurra. Vad är poängen med det, är det någon som vinner på det? Det är just utbildningsinflationen, säger Hansen, som gör att de redan privilegierade kan behålla sitt försprång i konkurrensen, bevara sitt kapital, trots att andra rycker fram.
De mindre privilegierade skulle därför ha mer att hämta i ett smalt system. Den stora utbildningsexpansionen hjälper framför allt till att rädda de redan privilegierade.
Men den ekonomiska tillväxten då? Det är väl ett bergtungt argument för mycket utbildning. Kan vi, där vi står idag, åstadkomma ännu mer tillväxt genom att utbilda oss ännu mer? Sambandet mellan tillväxt och utbildning är bara riktigt klart på de mest grundläggande nivåerna, när ett land går från analfabetism till allmän läskunnighet, då händer det saker. Ju längre man sedan kommer, desto suddigare blir sambanden, menar Hansen och de forskare han lyfter fram. Och det finns en yttre gräns, en slutpunkt. För frågan inställer sig: Kommer utbildningsexpansionen att fortsätta i all evighet? Kommer det att krävas en doktorsgrad för att arbeta som fastighetsskötare? Och kommer toppositionerna förutsätta utbildning på en nivå som vi ännu inte kan föreställa oss? Nej, så blir det nog inte. Men när tar då expansionen slut? Att ha folk på skolbänken kostar pengar, att ha ännu fler kostar ännu mer. Än så länge betalar det sig kanske, vi jobbar ihop mer än vad vi satsat på utbildningen. Men ju längre alla till slut sitter där, då kommer det till en punkt när den allt högre utbildningsinsatsen inte längre ger tillräcklig utdelning, ekonomiskt eller statusmässigt, alltså en punkt där både den enskilde och samhället börjar göra förlust på utbildandet.
Vi kanske redan är närmare den punkten än vi tror?

JESPER MEIJLING

Erik Jørgen Hansen: ”Uddannelsessystemerne i sociologisk perspektiv” (Hans Reitzels forlag 2003)