Två höga berg. Sikt mellan topparna, men mellan dem avstånd och ett djup som förlorar sig i skymning och töcken.
På det ena berget finns planeringsämnet. Alltså, det som vi förstår som arkitekters uppgift när det gäller större fysiska rum och mycket långa horisonter. Vi menar således inte speciell materialkunskap, varken om växter, trä eller tegel, utan kunskapen om rumslig organisation i stora sammanhang, där ”materialen” som används i det formande arbetet i första hand är juridiska handlingsutrymmen, politiska processer och ekonomiska krafter. Denna disciplin har utsatts för hård kritik under en lång följd av år. Men oavsett kritikens hörbarhet har den behållit en alltmer djupgående traditionsegenskap som jag för dagen skulle vilja kalla separatistisk. I extrem korthet benägenheten att söka lösningar genom sortering, åtskillnad, avstånd och isolerade transportledningssystem. Den välbekanta traditionsegenskapen har haft en särskild effekt som tycks mig lika intressant som förbisedd. Under ett – så vitt jag vet – inte närmare undersökt förlopp exkluderades samhällsekonomins återväxt och utveckling ur denna planeringens avsiktshorisont. Min uppfattning är att någonstans längs vägen koncentreras planerande arkitekters ansträngningar mot att skriva program och presentera lösningen för redan definierade och avslutade ekonomiska förlopp. Vilket skulle betyda att de därmed förlorar sin allmänna medvetenhet om att de genom sitt organiserande av rummet är medskapande till ekonomins funktionsvillkor och framtida utfall. Utseendet på denna inte obetydliga utveckling verkar alltså vara okänt. (I kapitlet ”Tarzan i förortsdjunglen” i min kommande bok försöker jag beskriva det – skissartat och ännu så länge alldeles otillfredsställande.) Detta förlopp har lett till just den bergstopp där planeringsämnet nu befinner sig, på avstånd från förhållanden som egentligen angår detta ämne intensivt. Att följa förloppet ner för berget och ut i okänd mark skulle kunna betyda början på en mycket intressant kartläggning. Som skulle kunna utgöra grunden för en intressant fortsättning.

På den andra bergstoppen finns ekonomiämnet. Med det förstår vi ”nationalekonomi” i första hand. Ofta utsatt för kritik – men den åtnjuter hög prestige. I sin nuvarande form sedan före Andra världskriget, då /en berättande form/ övergavs till förmån för ett reducerat formelbyggande i en tillplattad och tom matematisk rymd, medvetet avskild från fysisk verklighet och fysiskt rum. Jag vill kalla denna hävdvunna traditionsegenskap eterisk. En effekt av denna traditionsegenskap tycks vara återkommande problem i relationen till det vi vanligen förstår med den fysiskt bundna ”verkligheten”. Låt mig utveckla detta litet mer, med hjälp av två ekonomer.

Den kände nationalekonomen Paul Krugman beskriver i boken Geografi och handel (svensk utgåva 1996) en häpnadsväckande upptäckt han har gjort: existensen av rumsdimensionen. Det räcker väl som en illustration till var ekonomin och ekonomerna står. Han konstaterar (självkritiskt) att rummet och [verkliga fysiska omständigheter] av ekonomer uppfattas som ovidkommande och störande. Det förstör modellerna. Ekonomiska geografer är inte del av det goda sällskapet, påpekar han. ”I regel bygger vi modeller av länder som dimensionslösa punkter inom vilka produktionsfaktorerna ögonblickligen och gratis kan flyttas från den ena verksamheten till den andra, och till och med handeln mellan länder brukar framställas på ett sätt där rummet inte finns ...” Antagligen har de internationella ekonomernas ”tendens att blunda för att länder både tar upp rum och existerar i rummet – en tendens så djupt rotad att vi sällan ens har klart för oss att vi håller oss med den – medfört stora begränsningar. De ligger inte så mycket i bristen på realism – all ekonomisk analys är mer eller mindre orealistisk – som i att viktiga frågor och framförallt viktiga beviskällor har lämnats därhän.” (Krugman 1996 s 11-12)

Krugman pekar ut en blind fläck – som knappast kan sägas vara speciellt marginell. Den breder ut sig över en hel verklighetsdimension.

Ekonomihistorikern Lars Magnusson kritiserar i sin bok Den synliga handen (2006) en dominerande bild av ”ekonomi” och ”marknad” som något som rör sig i ett lufttomt rum, att den når ett optimalt tillstånd när den väl har befriat sig från avgränsningar och institutioner och endast ”en osynlig hand” verkar. (Marknaden som ett slags naturtillstånd som man ”hittar ut” till, och där man bör få vara i fred.) Problemet med talet om ”den osynliga handen” är att vi i grunden missuppfattar vad en marknad eller en marknadsekonomi är för någonting, säger Magnusson. ”Inom modern ekonomisk mikroteori är marknaden en abstrakt plats utan vare sig hus eller väggar. Det är ett slags auktionsplats, där varor utanför tid och rum byts mot varandra. Men man glömmer då bort att någon måste ha gett tillåtelse till att en auktion kan hållas på platsen.” (Magnusson 2006 s 17) ”Kort sagt, de flesta ekonomer glömmer bort att både marknaden och marknadsekonomin är historiskt konstruerade företeelser, vilka består av en mängd oändligt komplicerade institutioner, utan vilka de inte skulle kunna existera.” (ibid s 18)Magnusson pekar på ett förbiseende som bör ges sina rätta proportioner, nämligen ett av enorma mått. I boken utvecklar han en kritik mot historieskrivningen om 1800-talet, då ett sådant tillstånd av svävande frihet från samhällets avgränsande sammanhang skulle ha uppnåtts och bildat grunden för vårt välstånd – men den kritiken gäller samtidigt och i lika hög grad det ekonomiämne som har tagit denna historieskrivning till utgångspunkt för sin verklighetsuppfattning.

Magnusson pekar alltså (i likhet med Krugman) på ett tomrum. Samtidigt verkar han inte ha för avsikt att själv försöka fylla det. Kanske skulle det inte heller vara möjligt: Magnusson framhåller att många av de så kallade klassiska ekonomerna och deras efterföljare bortsåg från ”en mängd oändligt komplicerade institutioner”. Det kan tänkas att det helt enkelt är ogörligt att utreda dessa komplicerade relationer i tid och rum med hjälp av en sedvanlig avhandlande textframställning. Måhända kräver det helt andra analysverktyg?

Tomrummet, det oskrivna och otänkta – från planeringsberget något undanträngt, från ekonomiberget något förbisett. Mellan de två ensamma topparna således ingenting. Ett långt avstånd som förlorar sig ner i ett dimhöljt djup. Bara fläckvis kartlagt, om ens det. En okänd dal.Det finns förstås en och annan som redan har varit där på rekognosceringsturer, bitvis ganska omfattande kartläggningar (terrängen är dock alltför stor för att någon skulle kunna vara i närheten av en fullständig bild). Snarare än att uttömma möjligheterna har det underbyggt möjligheterna för fortsatta undersökningar.

En mycket omdiskuterad, mycket missförstådd (både av höger och vänster) och mycket intressant ekonom har pekat på den särskilda och i överraskande många sammanhang förbisedda relationen mellan planering och kapitalbildning. Med mycket konkreta kartläggningar av landskapets faktiska indelning i tredje världens slumregioner och med undersökningar av de rumsliga indelningarnas identifierbarhet och kommunicerbarhet har peruanen Hernando De Soto möjligen gjort riktigt grundläggande upptäckter av ett ”ekonomiskt landskap” som kan vara en nyckel till att förstå mer av ekonomisk utveckling överhuvudtaget. I sin bok Kapitalets mysterium (svensk utgåva 2004) pekar De Soto framförallt på de utvecklade ekonomiernas representationsverktyg (”representation” alltså i den grafiska och konstnärliga betydelsen). ”Utan att någon riktigt insåg vad som hände, började de representativa systemen i väst, som hade skapats för att lösa tvister om territorium, leva sina egna liv och lägga grunden till den kunskapsbas och de regler som behövs för att fixera och realisera kapital.” (De Soto 2004 s 247) ”Kort sagt uppstår kapital ur den förmåga som finns i väst att använda egendomssystem för att representera existerande resurser i ett virtuellt sammanhang. (...) Det integrerade egendomssystemets revolutionerande bidrag är att det löser ett av kognitionens grundproblem. (...) Det fixerar dem i representationer som systemet kan spåra när de färdas genom tiden och rummet. (...) ... så att vi enkelt kan sätta ihop, dela upp och mobilisera dem för att producera kombinationer som har ett högre värde. [Detta] ... är den ekonomiska tillväxtens själva kärna, eftersom tillväxt helt är en fråga om att utvinna ett högt utgångsvärde ur ett lågt ingångsvärde. (...) ” (ibid s 243-244) De Soto visar vilken avgörande roll detta landskap och dess representationssystem faktiskt spelar i våra ekonomier: ”Fast egendom svarar för ungefär hälften av de högutvecklade ländernas nationella välstånd (...)” (ibid s 101) ”(...) Ändå är det bara nationer i väst och små enklaver av rika människor i utvecklingsländerna och de före detta kommunistländerna som har fömågan att representera tillgångar och potential, och som därigenom kan producera och använda kapital effektivt.” (ibid s 233)

För en detaljerad analys av hur detta ekonomiska landskap av systematiserat, kommunicerbart och växlingsbart handlingsutrymme mer praktiskt fungerar i de aktivitets- och utnyttjandekoncentrationer vi kallar städer skulle Jane Jacobs möjligen kunna spela en roll.”Vad går då Jacobs ekonomiska idéer för staden ut på? Mångfald – diversity – var det sammanfattande ord Jacobs valde ut till bokens huvudavsnitt, därför att det bäst fångar in vad de doktrinära vill slippa handskas med i sina grovt förenklade modeller. Mångfald är vad ekonomisk livskraft bygger på i första hand: det krävs en ständigt återväxande mångfald av nya verksamheter och idéer för att ge samhället och produktionen tillräcklig fart framåt och för att undvika stagnation och samhällsekonomiska haverier.” (citat ur egen kommande bok Påståenden om framtiden, kapitlet ”En annan Jane”) Med utvecklandet av sitt mångfaldsbegrepp – omfattningen av vad en stadsplanemodell kan ryma – skapar Jacobs en länk mellan förståelse av rumslig organisation och tillväxt. Jacobs placerar övertygande tillväxtbegreppet i rummet genom ett tydligt handlingsperspektiv, nämligen arbetet. Tillväxt är detsamma som nytt arbete – nytt arbete som utgrenar sig ur ett pågående arbete. Förutsättningen för stark utgrening /tillväxt finns när en mångfald av arbete redan är vid handen som kan generera (utgrena) en ännu större mångfald.

”The greater the sheer number and varieties of divisions of labor already achieved in an economy, the greater the economy’s inherent capacity for adding still more kinds of goods and services. Also the possibilities increase for combining the existing divisions of labor in new ways.”
Jane Jacobs, The Economy of Cities (1969), s 59.

Denna förståelsemodell utgår från konkreta arbetssituationer, det vill säga, tar en annan väg än att se mångfalden (”the number of divisions achieved”) enbart abstraherat, som något att bara räkna på i en lufttom ekonomisk rymd. Denna väg går genom den terräng som vetter både åt ekonomisk analys och planeringsanalys. Här erbjuder sig den möjliga konkretion som Jacobs ägnat sin viktigaste insats åt att reda ut: de konkreta situationerna uppnår sin största mångfald i stora städer, och det är därför ”städer” är den plats där ekonomin reproducerar sig själv och växer (eller uttryckt på ett annat sätt: i vår ekonomi kallar vi koncentrationen av de grundläggande skeendena reproduktion och tillväxt ”städer”). Det skulle kunna vara en utgångspunkt för en ny beskrivning av ett större rumsligt sammanhang kring yrkesproduktiv kunskap och tillväxt. (Kanske med en möjlighet att tona ner detta ofta lite oreflekterade med ”städer” – vi behöver inte peka ut, förutbestämma vissa tätheter: med denna tillväxtdefinition kan kanske alla möjliga, även tidigare förbisedda, tätheter fångas in?)

Det finns ett helt grundläggande problem med orienterbarheten i den okända dalen. Två kartsystem behöver mötas och hitta gemensamma fixpunkter – men de är inkompatibla. Systemet från det ena berget (samhällsplanering) upptar enbart döda och stillastående ting. Det andra (ekonomi) rör sig bara i ett högt svävande vakuum, som dessutom bara har två dimensioner. Det gäller därför att hitta sätt att beskriva verkligheten som kan fungera i denna terräng.

Den franske teknikfilosofen Bruno Latour har ägnat en viktig del av sitt arbete åt att skruva isär bilder som byggts upp inom vissa vetenskaper. Från början var de medvetet metaforiska bilder, som säkert fungerade väl – men med tiden har de övergått till att uppfattas som verkligheten själv. Latour är mest upptagen med socialvetenskaper. Men jag tycker det passar skarvlöst in på ekonomiämnet så som detta har kommit att utveckla sig under 1900-talet: även denna tradition konstruerar en egen rymd åt sig själv. Problemet med denna självisolerande rymd är alltså att den ändå påstår sig hantera verkligheten – med den lika tråkiga som ouppmärksammade följden att rönen aldrig går att verifiera på något vettigt sätt. En viss typisk egenhet uppmärksammar skarpare än någon annan bristerna i dessa traditioner, och det är den fysiska verklighetens försvinnande ur deras verklighetsbeskrivningar: som om människorna seglade runt i en tom rymd där deras relationer aldrig stördes av ting – trots att den mänskliga världen helt grundläggande präglas av att våra förbindelser alltid är fästa i och transmitterade genom artefakter.Latour skriver i Artefaktens återkomst (en svensk samlingsutgåva, 1998): ”Artefakter måste tas som sociala deltagare (...) därför att de håller de sociala relationerna på plats när de växelverkande agenterna har dragit sig tillbaka. En blick på enkla föremål som staket, dörrstängare, rockhängare, väggar, pappersklämmor, väglimpor kommer att vara tillräckligt för att begripa detta. Deras frånvarande tillverkare, deras frånvarande formgivare, deras frånvarande ägare är alla där i en viss ursprunglig gestalt och lägger ihop sin närvaro med användarens som samspelar med föremålen.” (Latour 1998 s 274) Och han konstaterar: ”Teknik har alltid varit en främmande kropp i samhällsteorin. Fastän vi ständigt förlitar oss på den, fastän vi till den delegerar en så stor del av vår kunskap, vårt beteende och även vår moral, ägnar de flesta samhällsvetenskaper ingen uppmärksamhet åt den.” (ibid s 273-274)Latour skriver vidare att så länge som samhället uppfattas som något som ”bara finns”, som vi kan referera til som ett något utan att närmare förklara saken, så förblir allt det vi verkligen gör för att hålla samman det – alla de verktyg som möjliggör för interaktioner att vara över längre tid och sträcka ut sig i rummet – fullständigt osynligt. Frågan är vad en sociologi eller ekonomi som förbigår detta arbete och dessa verktyg egentligen kan utsäga om sociologiska eller ekonomiska frågeställningar.Hos Latour finns utgångspunkter och förslag till arbetssätt för en ekonomi som han skulle kalla ”artefaktisk”, men som vi också skulle kunna kalla ”rumslig” – om vi börjar placera ut artefakterna i en mer definierad rumslig ordning. ( > Hägerstrand, se nedan)Latour antyder ett program: ”Det finns inget sätt att hoppa ut ur interaktionen och åka gratis överallt. Vi måste etablera en referenskedja, sätta upp instrument, påbörja skrivbordsarbete, samla, representera, skriva, rita, räkna.” (Latour 1998 s 279)

Något klart besläktat verkar Torsten Hägerstrands tidsgeografi syfta till. Handlingar och förflyttningar är bundna inte bara i rummet utan också i tiden. Detta tidsrum är inte abstrakt och tomt, ”cartesianskt”, utan bestående av något, har blivit till av förbindelser, eller med Hägerstrands ord, packning i varierande ordningar och utseenden:”När vi tänker på rummet, tänker vi ofta på det som avstånd mellan punkter och på tider som det tar att övervinna dessa avstånd. Men vi kunde också tänka på det som skapat av ’ting bortom ting’ i beröring med varandra. När vi läser om Thünens ringar får vi veta, att produktionszonerna betingas av de olika transportkostnader, som avstånden för med sig. Men bakom avstånden ligger det fysiska faktum, att olika grödor kräver växlande utrymme för att växa.” (Hägerstrand, textsamlingen Om tidens vidd och tingens ordning [1991], s 138) Liksom Latour menar Hägerstrand att vi inte hipp som happ kan utesluta vår fysiska omgivning ur det som vi menar att våra interaktioner omfattar: ”Synsättet framhäver, att vi som mänskliga aktörer inte agerar på en scen med passiva dekorationer omkring oss, det vill säga som skådespelarna på en teater, utan att vi liksom djur och växter och föremål är gestalter, som är framsprungna ur omgivningen, lever av den och slutligen vänder tillbaka till den.” (Hägerstrand 1991 s 140)

Det finns brännande aktuella samhällsfrågor som idag står utan framkomlighet för åtgärder därför att de sätt att beskriva dem som kunde få grepp om dem helt enkelt saknas. Den tomma dalen mellan bergen verkar vara platsen att bygga den kunskapen. Det viktigaste exemplet på en aktuell samhällsfråga utan framkomlighet är, som jag ser det, den både enormt utdragna och enormt utbredda politiska strid som förs dagligen i valda församlingar på alla nivåer och som speglas (med fullt utnyttjad indignation) i alla våra vanligaste nyhetsmedier och mediala debattplattformar, varje dag, året runt: striden om gränsdragningen mellan utrymme för marknader och utrymme för förvaltande principer. Denna strid förs idag enbart från politiska utgångspunkter, och står alltså helt oskyddad för handlingar som grundar sig på konsekvensblint tyckande – samtidigt som den sätter samhällets allra största gemensamma resurser på spel. Följden är ständiga omkast, oförutsägbarhet och svårmätbara vinster och förluster. Det intressanta är att denna strid samtidigt visar alla tecken på att vara ett möjligt fält för kunskap. Skulle ett forskningsföretag inom detta fält lyckas, skulle det kunna innebära enorma besparingar av politisk energi och av pengar. Samt att vi blev klokare.

Jesper Meijling