Det finns en känsla av framgång och optimism i Norrbotten. Men hur stabil och solid är den egentligen? Ta LKAB:s gruvor i Norrbotten, de går som tåget tack vare Kinas stora påverkan på världsmarknaden. Det senaste bokslutet var ett rekord med över 6 miljarder i vinst. Och det ser ut att fortsätta i samma stil det här året.

Kommunerna i de norrbottniska malmfälten är glada förstås, det ger fortsatta arbetstillfällen och skatteintäkter, framtiden känns säkrad. Men – säker är den ju inte. Det enda som är säkert är att gruvkommunerna är kedjade till gruvföretaget, om det går uppåt – eller rakt ner. För inte så jättemånga år sen var verksamheten krisdrabbad och utdömd. Tryggheten i en enföretagsberoende ort är alltid i nån mening undergrävd.

Väldigt bokstavligt så i de två stora gruvsamhällena, Kiruna och Malmberget: I Kiruna är den accelererade gruvbrytningen på väg in under stan, och därför måste man planera en flytt av hela stadskärnan för de kommande årtiondena. Malmberget glömde man flytta, där har centrum redan hunnit försvinna ner i ett gruvhål, och resten av samhället går samma väg snart. Det är en rävsax. Det kostar kommunen stora summor att avveckla det som kommer i vägen för gruvdriften, och det kostar ännu mer att bygga nytt på annan plats, pengar som man kanske helst skulle ha satsat på något mer framåtriktat. Men man kan inte vända sig nån annan stans, det är gruvföretaget som ger inkomster till samhället.

Ja, typiskt bruksortssyndrom, kan man säga då. Men problemet med att skapa ekonomisk stabilitet kanske inte är den norrbottniska gruv- eller bruks- eller industriortens beroendeställning till en enda verksamhet, den för stora närheten, utan det för stora avståndet till annat umgänge, eller finare uttryckt: bristen på integration av marknader.

Det finns fortfarande en vana att titta ort för ort och se: hur ska vi hjälpa, ska vi lägga hit en myndighet eller ge EU-bidrag till någonting här. Varje ort betraktas som ett slags ensambarn. Men tack och lov har man i en del svenska regioner insett att man inte ska se isolerat på en ort, utan lika mycket på vägarna bortifrån den, som en tillgång. Runt Stockholm byggs arbetsmarknaden ihop med hela Mälardalsområdet. Det tidigare faktiskt splittrade Skåne håller på att knytas ihop till en enda stor arbets- och bostadsmarknad, framförallt med hjälp av nya järnvägsförbindelser. Man miskar beroendet av vad som finns på en ort, slår ut väggarna till det runtomkring. En konjunkturprognos den här veckan visar att det är de här integrerande regionerna som har extra stark tillväxt de kommande par åren.

De flesta tycker väl att det här är självklarheter. Vad jag är osäker på är om man ser att det är i grunden samma sak det handlar om också i norra Sverige. Man är så van att se det som något speciellt, ”Norrland”, med sin kallortsmentalitet att bara ropa efter hjälp. Det senaste beviset är deras krav på järnvägar: Norrbotniabanan. Utbyggnad av Malmbanan pratar de också om. Ännu en omgång bortkastade statliga pengar, har det hörts kritiska röster under året, där springer ju bara renar. ”Nej, de ska ha bidragsavvänjning och marknadens villkor och stå på egna ben!”

Ja, det är helt riktigt, Norrbotten behöver marknadsvillkor. Frågan är varför det är så svårt att se att det inte kan göras på något annat sätt i norra Sverige än det görs på andra håll. Också i norra Sverige måste man väl minska beroendet av vad som finns på en ort. Också i norr behöver man väl bryta isolering och skapa och knyta ihop större marknader som kan omfatta många fler orter, alltså integrera marknader, precis som i resten av Sverige, precis som trenden är överallt i den utvecklade världen. Att nordligaste Sverige då råkar ha avstånd att kämpa med borde väl vara en desto större anledning att faktiskt ge sig den på att hitta verktygen att övervinna dem. Och en uppsättning verktyg känner vi alltså redan till. Det är bara med snabba fasta förbindelser till orter bortom den egna gruvan eller industrin som de isolerade platserna kan knyta ihop sina arbetsmarknader och utbildningsmarknader till något större och stabilare och mer välståndsskapande. Marknader är inte något som bara finns. Marknader måste byggas. Så ock i Norrbotten.

Jesper Meijling