Det finns ett sätt att tänka kring vår ekonomi som har blivit självklart. Ett sätt att tänka som visar att man hänger med, att man ser längre än andra.

Det dyker upp i analyser och kommentarer när man diskturerar följder för svenska företag av global konkurrens, gärna hos dem som ser sig som tillväxtens och det ekonomiska livets försvarare. Senaste veckan skriver en ledarredaktör i Sydsvenskan under rubriken ”Låt jättarna flytta ut”. Man ska inte ”hålla storföretag kvar i landet”, menar den här kommentatorn. Arbetstillfällen försvinner, men lösningen är att ”nya företag växer och frodas”, då ”finns inget skäl att sörja när mogna (företag) flyttar ut.”

Det låter riktigt, och upplyst. Historien avger sin oundvikliga dom. För, som just den här skribenten fortsätter: ”Varvsindustrin försvann. Tekoindustrin likaså. Idag är det uppenbart att dessa näringar inte hade någon framtid i Sverige. Det är inte säkert att det alls kommer att tillverkas några lastbilar i Europa på sikt.”

Ja, för den här färska tidningskommentaren gäller lastbilstillverkaren Scania, som är under uppköpsattack av en tysk konkurrent. Och andemeningen är att jätten Scania ska få försvinna, precis som varv och textil har gjort, och det verkligen farliga är att bekämpa den utvecklingen, för det leder bara till stagnation. Man ska i stället följa med utvecklingens riktning.

Men – vart går den där riktningen egentligen, kan man undra.

I Panama röstade väljarna i förra veckan för en stor utbyggnad av Panamakanalen. Allt större och allt fler fraktfartyg trafikerar världen på grund av den ökade världshandeln och Asiens utveckling. Så efterfrågan ökar stadigt på containerskepp. I vårt grannland Danmark går varvsindustrin för högtryck, rapporterar Danmarks Radio. Varvet Odense Stålskibsværft är teknologiskt världsledande på avancerade containerfartyg.

Men vänta nu – det här är ju ändå helt fel i förhållande till historiens utstakade riktning i vår del av världen. De ekonomiska krafterna som verkar hade ju bestämt att exempelvis fartyg och varvsindustri var en passerad fas i produktionsutvecklingen.

Det kanske är så att det inte finns någon förutbestämning av utvecklingen à la Marx. Kanske finns det ingen ödesbestämd plan om att där ska man ha tillverkning och där ska man tänka ut saker. Det kanske bara finns två frågor som man alltid kan ställa, oberoende på vilken punkt i historien ett företag råkar ha hamnat, nämligen: ”Finns det en marknad för vår produkt?” och ”Kan vi anpassa oss till de krav och utmaningar som dyker upp?”

De svenska varven slogs inte ut därför att de tillhörde något bestämt stadium, utan därför att de inte kunde anpassa sig till marknaden. Hårdare rationalisering, automatisering, produktutveckling kanske hade kunnat klara biffen. Men det gick inte så. I Danmark och på andra håll klarade man det uppenbarligen, med anpassning och specialisering. Det finns inget mystiskt sublimt historiskt bakom varvens stängning, bara en internationell marknads skiftningar och olika konkurrensförmåga.

Textilindustrin överlevde i, men i slimmat och anpassat och utvecklat skick. Bara att den måste leva med de ständiga anklagelserna om att inte existera längre, om att vara en död dinosaurie.

Det är en anslående bild, man fattar ju direkt: dinosaurie – slutgiltigt utstött ur utvecklingen. Men det kan vara en helt – vad ska vi säga: kontraproduktiv bild av en industriell miljö.

Dinosaurier – det epitetet ska man spara till det som verkligen har kommit till en outvecklingsbar slutpunkt. Ånglok och väderkvarnar, teknologier och utvecklingslinjer som har tagit stopp, som inte är aktiva i ekonomin längre, där det inte finns pengar att tjäna längre.

Byggande av fraktfartyg, alltså: varvsindustri, är däremot, hur sjukt det än kan låta, en växande, kunskapskrävande framtidsbransch. Där Sverige inte är med och tjänar pengar, kan man torrt få tillägga.

Och nu är alltså lastbilstillverkaren Scania en dinosaurie som gärna får försvinna också, för som det heter, det kommer ”nåt helt nytt” i stället. Men – Scania är viktigt. Viktigt för just det som kommer sen. Som kanske kommer sen.

Hand i hand med trenden att rycka på axlarna åt dinosaurier går en lika populär uppfattning om ”det nya” som ska växa fram. Jag tror man kan se det i vurmen de senaste åren för företags-kuvöser och företags-inkubatorer. Alltså, nåt som leder tankarna till laboratoriemiljöer, där någonting liksom kliniskt nytt föds fram, utan släktskap till gamla väletablerade industriella miljöer.

Jag tror inte innovation och nytillväxt går till så. De innovationer det blir nånting med, uppstår i de flesta fall som ett skott, alltså en förgrening, på det gamla. Det uppstår i ett sammanhang, någon sammanfogar bitar av kunskap man har på ett nytt sätt, i en ny kombination, som leder vidare. Mobilrevolutionen började inte med att gamla trötta Ericsson tog ner skylten och att nån tjomme tänkte helt nytt i ett uppstartföretag i ett garage. Nä, för idéerna hade sin näring i den existerande telefonindustrimiljön.

Det finns inget som säger att lastbilsindustrin är en återvändsgränd. Det är en avancerad kunskapsmiljö med kombinationsmöjligheter som vi ännu inte vet om. Precis som i andra industriella miljöer. Om de försvinner, vet vi i alla fall en sak. Då kommer ingenting att växa fram där. Att helt tappa industrier kan vara att helt tappa fortsättningen. Låt oss inte göra oss illusioner.

Det här är inte en fråga om protektionism eller ekonomisk nationalism, det är en fråga om att den ekonomiska utvecklingen inte är förutbestämd av historien.

Jesper Meijling