En följd av de brinnande förorterna i Frankrike är att hela Västeuropa nu parkerade på en högre nivå av oro inför frågan ”Ska det hända också här?”, och – möjligen – en större motivation att göra något verkligt åt problemen med arbetslöshet och utanförskap.

Men det finns förstås en risk att det innebär bara mer av de senaste 10, 20 årens vaga och pratiga insatser. Det mest konkreta och uppenbara har inte trängt igenom ännu, tänker jag när jag läser Den amerikanska storstadens liv och förfall av Jane Jacobs, som kommit på svenska för första gången.

Den här boken gavs ut redan 1961. Jane Jacobs bodde på Manhattan och var verksam som arkitektur- och stadsplaneringsjournalist och hade New Yorks stora stadsdelssaneringar för ögonen när hon skrev boken. Det var när den moderna stadsplaneringen hade sina hyperproduktiva år, och förortsanläggningar med höga enfunktionella bostadshus med stora gräsprärier mellan sig manglades ut överallt i den industrialiserade världen som framtidens lösning. Jacobs bok pekar på det som den moderna stadsplaneringen glömt: ekonomin. De förortsanläggningar som idag kan vara såna svårförståeliga problemhärdar och till och med sätts i brand, de är byggda utan en tanke på det moderna samhällets livsluft, ekonomin.

Jane Jacobs vill göra upp med utseendefixeringen, vi måste sluta se stadsplanering som ett pedantiskt ordningsskapande, som ett rumsterande med hus som kan ställas i olika mönster, och i stället förstå hur städer verkligen fungerar och vad de är till för.

I de stora, samlade förortsmiljöerna vi har i arv från den gången, räknade arkitekter ut de planer och behov som människor kan tänkas ha. Man ska i princip bara röra sig till några få bestämda mål, butiksfilial, post, pressbyrå – och så tunnelbanan därifrån. Det vill säga, ingen kan ha några egna planer, det finns varken beredskap för förändringar när saker försvinner eller utrymme för innovationer. Den ekonomiska livskraften är så att säga bortbyggd från början.

Jag tror vi glömmer att man såg helt annorlunda på ekonomin den gången när alla dessa förortsanläggningar planerades. Hela den industrialiserade världen gick på högvarv med framförallt tillverkning, och hjulen snurrade av sig själva, och planerarna kunde gå över till att helt koncentrera sig på bostadsbehov för alla arbetare, och hur de skulle transporteras iväg till säkra arbetstillfällen som "bara fanns". Stadsplanerarna kunde bortse från vad som händer om man inte har något arbete utanför att ta tunnelbanan till och om man inte har några pengar att komma hem med.

Det kan vi inte riktigt bortse från idag. Därför borde Jane Jacobs analys vara intressant: Före industrisamhällets färdiga förortsanläggningar tog över, var det att skapa en grundläggande ekonomisk livskraft som stod i centrum för stadsplaneringen. Det var för att öka utbytet och tillväxtmöjligheterna som man planerade för mängder av funktioner på samma plats. Små kvarter och mycket gator var inte för vykortens skull, utan för att öka tillgänglighet, genomströmning, exponering, spridningseffekter. Många, mindre fastigheter var inte för det trevliga utseendet, utan för att kunna ha en spridning i förnyandet av fastighetsbeståndet, och på det viset få olika hyresnivåer och därmed möjligheter för till exempel nya företag med osäkra intäkter. Koncentrationen och blandningen av människor var inte för den häftiga känslan, utan för att inte tunna ut efterfrågan. Kort sagt, städerna planerades den gången för att vara platser där man kunde skapa välstånd.

Idag står vi istället där med massvis av europeiska förortsanläggningar där en paradox råder: Att den som är i allra störst behov av att ta steget in och bli en del av den etablerade samhällsekonomin, är hänvisad till just den förortsmiljö där möjligheterna till just det inte uppstår. Man kanske inte ska göra så stora ögon över att människors initiativkraft då får ta sig andra vägar, om man säger så. Kanske är det ett argument som biter till slut, om de mänskliga omkostnaderna hittills inte varit skäl nog – att förortsanläggningarna vi fått med oss från industriepoken har blivit en ekonomisk idioti.

Jesper Meijling