I debatten om tidens stadsplaneringstendenser har bland annat den så kallade ny-urbanismen både försvarats och kritiserats – en stadsplaneringsideologi som vänder sig mot förorten som modell. I programmet görs nedslag i inlägg från Anders Björnsson, Per Wirtén, Jerker Söderlind, Nalin Pekgul, Torun Börtz, Ingela Brovik, Rakel Chukri och Peter Elmlund.

Jesper Meijling (JM):
Städer växer i världen och städer suger till sig tillväxt också i Sverige – stora summor investeras på attraktiva lägen, där företag och människor flockas. Men det gäller inte alla – samtidigt pågår en utarmning och nedgång i vissa andra områden i städerna. Ett gryende politiskt intresse för den här utvecklingen kan märkas, både till höger och vänster, men det finns en stor osäkerhet om vad som egentligen bör göras. Här i Obs har under veckorna som gått sedan höstsändingarna började en rad debattörer ställts inför frågan om olika grupper av människor – och verksamheter – håller på att separeras mer än än någonsin? Lever vi i något som börjar likna kluvna städer? Idag gör vi en genomgång och sammanfattning med hjälp av nerslag här och där bland allt intressant som de medverkande sagt. Svaren har varit varierande – också om problemet alls ska beskrivas på det sättet som vi brukar… Först kom det ett inlägg från journalisten och författaren Anders Björnsson, som hade tröttnat på vissa nyare strömningar i stadsplaneringen, det var den 21 augusti. Han erinrade sig 40- och 50-talets stadsplaneringsklimat, när alla urbana problem skulle ordnas upp efter en bestämd plan som alla skulle följa.

Anders Björnsson:
Jag tänker på den här stads- och planeringsvurmen från de tidiga efterkrigsåren när jag lyssnar till vår tids urbanister – ny-urbanisterna. De tycker väldigt illa om vad socialingenjörer och stadsplanerar åstadkom – storskalighet, anonymitet. (…) De gillar stenstaden. De kan inte tänka sig att bo nån annanstans än där. (…) De vänder sig mot det elitära i välfärdsstatens arkitektur och planering. Men själva är det inte ett dugg mindre elitistiska. De har en plan eller en övergripande idé.

JM:
Björnsson hade ilsknat till på de så kallade ny-urbanisterna, som menar att innerstadens stadsplaneringsmodell är överlägsen och som ser få eller inga kvaliteter i typiska förorter. Björnsson menade att de bara ersätter en tidigare totalitarism med en ny, att de inte kan acceptera en livsform som uppskattas och levs av oändligt många – och ändå pekas ut som källan till det onda.

Björnsson:
Det är dags att värna förorten. De många lokalsamhällena i det stora folkhavet. (…) Förorter är en inte en mer sannolik brottsplats än innerstadsslum. Är det inte i de mest fashionabla kvarteren, till exempel runt Stureplan i Stockholm, som de riktigt stora skurkarna håller till?

JM:
Också samhällsdebattören och förortsbon Per Wirtén ställde sig upp för sin form av stadsliv, i Obs dagen efter. En konstutställning med fågelholkar på Kulturhuset i Stockholms city hade väckt hans nyfikenhet.

Per Wirtén:
Först när jag hörde om holkbygget tyckte jag det väckte en rad intressanta frågor att grunna på – som en bra installation ska göra. Sedan läste jag lite mer och upptäckte att den var modellerad efter ett speciellt bostadsområde, nämligen Flemingsberg i Huddinge söder om Stockholm. Då var det som att nåt hände med mig. Det blixtrade framför ögonen. Holkbygget förvandlades på några sekunder till ännu en i raden av hånfulla kommentarer om människors hem – och i förlängningen deras liv.

JM:
Wirtén beskrev hur förorten hela tiden tvingas ducka för det förakt som strömmar ut från innerstan. Ingen där inne förstår att förort är hemma för oss här ute, sade han, ständigt detta ”innanför” och ”utanför” – som alltid definieras från den avskärmade innerstan, som tror sig vara centrum för en kreativ klass i en ny ekonomi.

Wirtén:
Men Stockholm, och andra storstäder, har för länge sedan flyttat ut till en stor fragmentarisk, surrande, myllrande ring runt citykärnan. Den är som ett stort elektronmoln. Och det är där den nya staden nu grundläggs och framtidens urbana livsmönster och kulturer prövas ut.

JM:
Därför, tyckte Wirtén, är det dags att detronisera innerstadsromantiken, som vill dra ner sin lyxkonsumerade cashmeretröja över alla andra. – Det kom svar från en innerstadsförsvarare och ny-urbanist, som gav sin förklaring på vad denna inriktning vill. För arkitekten Jerker Söderlind, som hördes den 24 augusti, var det till att börja med fråga om ett definitivt ideologiskt ställningstagande.

Jerker Söderlind:
Kommunismen i politiken och modernismen i stadsplaneringen är två katastrofer som drabbat mänskligheten under 1900-talet. Två ideologier som föraktar det människor efterfrågar. Båda bygger på elitens makt. Båda har sina nostalgiska försvarare. Och båda är passerade av dagens samhällsutveckling.

JM:
De modernistiska principer som en luftig och trafikseparerad förort, som till exempel Flemingsberg, är byggd efter, är färdiga för historiens sophög, enligt Söderlind. Och svaret på vad man ska göra i stället finns i marknaden, menade han. Hur ser efterfrågan ut? Söderlind pekade på kalla siffror, nämligen prisskillnaden mellan en bostadsrätt i miljonprogramsområdet Akalla norr om Stockholm och en innerstan.

Söderlind:
Människor betalar mer än 4 gånger så mycket för en lägenhet i innerstaden än för en lägenhet i ett miljonprogramsområde. Jag brukar kalla mig marknads-urbanist. Det betyder att vi ska planera städer utifrån efterfrågan. Utifrån vad företag och människor vill ha, tycker är praktiskt och trevligt.

JM:
Vill människor ha innerstad, och är beredda att betala för det, så kan man bygga mer av det, sade Söderlind bland annat. En debattör från Akallas grannområde Tensta anmälde sig också, Nalin Pekgul, ordförande för S-kvinnorna. Om Söderlind beskrev boendet som en konsumtionsform där man ska kunna välja, hade Pekgul en kommentar om de sociala effekterna av dessa val. I segregerade stockholmsförorter som Djursholm och Lidingö möter man bara ett slags människor.

Nalin Pekgul:
Jag tvivlar på att de någonsin kommer att kunna umgås naturligt med människor av annan sort. Och hur torftigt kommer deras liv inte att bli om alla de känner är likadana som de själva. Detta kan tyckas vara ett lyxproblem som innevånarna i rika stadsdelar får ta itu med själva bäst de kan. Men tyvärr är det så att den inskränkthet som föds ur de rikas isolerade uppväxt kommer att drabba andra än dem själva.

JM:
Som vuxna får förortsbarnen från de välbeställda periferierna dessvärre makt att styra och sätta normer för andra, sade Pekgul i sitt inlägg den 19 september. Klyftorna finns, menade Pekgul, men de är inte skurna i berg, så länge resurser kan omfördelas geografiskt mellan rikare och fattigare områden. Nu ser hon det systemet ändras i till exempel sjukvården i hennes hemlän, vilket kan öka skillnaderna och kanske skapa bitterhet. Regelrätta konflikter och upplopp är en möjlig följd som började diskuteras efter upploppen i Paris i förrfjor. Den parisbaserade journalisten Torun Börtz jämförde med den franska situationen.

Torun Börtz:
När man för 50 år sedan började bygga ”les grands ensembles” – den franska motsvarigheten till det svenska miljonprogrammet – var det svaret på en ohygglig bostadskris. (…) Vad som framstår som huvudproblemet i flera fall är bostadsområdenas placering. Dom har ofta byggts på billiga tomter, långt från stadskärnorna och ofta med dåliga kommunikationer.

JM:
Börtz höll fram ett område, Sarcelles, som inte råkade ut för kravallerna – varför? Det tycktes bero på en åtgärd som mer konkret gav exempel på den nya utveckling som Per Wirtén antydde: åtgärden förändrade denna tidigare isolerade förorts geografiska läge utan att förorten själv behövde flyttas.

Börtz:
Efter flera års väntan fick Sarcelles gigantiska höghusområde sin pedeltågsstation och befinner sig idag bara en kvart från centrala Paris. (…) Det är höghusområdet som har blivit kommunens kommerciella centrum. Invånarna här är inte längre utestängda – det är dom som är staden.

JM:
Berättade alltså Torun Börtz från Paris, det var den 13 september. Så kan förhållandet mellan centrum och periferi vändas till något nytt. Ingela Brovik menade att det finns också annat som kan göra en förort till centrum.

Ingela Brovik:
I Göteborgs förort Backa skapade man Backateatern och satte Eva Bergman, stadens bästa regissör, i arbete där. (…) Det syns på teaterhusen i Backa och i Angered att där pågår någonting viktigt, det finns en stolthet kring husen som lyser.

JM:
Omgivningen påverkar, till och med avgör hur husen beskrivs, påminde Brovik i sitt bidrag den 3 september. Tänk bara på andra platser som är bebyggda med långa raka flerfamiljshus med lika mycket luft och lika lite butiksliv som i vilket miljonprogram som helst.

Brovik:
Om dessa gator och hus finns t ex i Johanneberg i Göteborg, ett funkisområde tio minuter från Götaplatsen, finns det ingen debatt om så kallat ”Fula höghus”, även om de är minst sex våningar höga. Men om ett hus i samma stil, fast byggda i miljonprogrammet några år senare, finns i Backa eller i Angered, kallas de i debatten om segregation för Fula höghus i Förort.

JM:
Frågar man arkitekter eller konsthistoriker, kan man få beskrivet miljonprogramsområdenas unika kvalitet med återhållna uttryck och sparsmakade estetik. Om Parisförortens problem hade handlat om geografisk utestängdhet, såg kulturjournalisten Rakel Chukri här en estetikens instängdhet, som hon ville göra upp med, inspirerad av vissa utbrytningsförsök hon sett.

Rakel Chukri:
I Södertälje, där jag har många släktingar, har många flyttat ut ifrån det gråa området Ronna och börjat bygga villor i närheten. Och det är ingen sval design som präglar dem. Inga nordiskt blonda träer. Jag har släktingar som stolt visat upp ritningar över minipalats i vitt med pelare och marmorgolv. Pool. Det är en reaktion mot de avskalade grå betongklossarna. Ett frossande i pampighet. Ett svulstigt intyg på att man betyder något i samhället. Att man vill satsa på sig själv, för hemmet är ju en förlängning av ens identitet.

JM:
Rakel Chukri, den 22 augusti, med en konsumtionsidé som kanske inte behöver byta ut hela stadsplanen. Men hur var det med ny-urbanisterna? Ville de bli av med alla modernistiskt planerade förorter och låta innerstaden ta över? Vi ska avsluta med en ytterligare debattör ur deras skara, nämligen Peter Elmlund, verksam med projektet Urban City Research – han hördes den 28 september och han var trött på den där motsättningen.

Peter Elmlund:
Att staden som fenomen diskuteras alltmer, är mycket roligt. Att debatten allt oftare handlar om förort, kontra innerstad är däremot mindre roligt. Denna barnsliga motsättning ger oss inte mer kunskap om staden än en match mellan AIK och Djurgården och är inte ens underhållande.

JM:
Elmlund tyckte att man lika gärna kunde jämföra olika förorter med varandra: det finns såna som är mer innerstadslika, och de fungerar bättre – de mer modernistiska (som är mer funktionsseparerade och slutna mot omgivningarna) fungerar sämre. Det vill säga, det är inte läget, utan formlikheten med en innerstadsplanering som ny-urbanism handlar om, enligt Elmlund.

Elmlund:
Jag talar om den stadsform vi ofta finner i Europeiska innerstäder, av historiska skäl, kontra den modernistiska stadsform vi ofta återfinner i periferin, av historiska skäl. Men det är formen som är poängen. Den gamla stadsformen skulle mycket väl kunna användas även i förorten, anpassad till situationen.

JM:
Nyurbanismen hejar inte på någon, bara på ett visst sätt att bygga, enligt Peter Elmlund. Där allt inte byggs lika, där det byggs tätt och blandat. Elmlund ville heller inte med sitt ny-traditionella stadsbyggnadsrecept utlova ständig puls överallt.

Elmlund:
Men alla ni som ropar efter caffe latte i varje gathörn, har ni tänkt på att Stockholms innerstad inte bara består av livliga gator. Det finns många tysta också. Man kan promenera i andlig stillhet på Brännkyrkogatan för att strax vika ner ett kvarter och komma in på Hornsgatan med sin trafik och livliga kommers. Det är närheten mellan det tysta och det livliga, mellan det underhållande och det högtidliga, mellan det stämningsfulla och det fula som gör innerstadens form så attraktiv. Ett öppet, bebyggt gatusystem kan härbärgera otroligt många saker på liten yta.

JM:
Stadsplaneringsdebattören Peter Elmlund får sätta punkt i det sammanfattande urval vi här gjorde ur debattserien om ”Den kluvna staden”, som med detta avslutas. Så mycket, men inte mer, kan härbärgeras i ett Obs. Välkomna tillbaka i morgon.

JESPER MEIJLING